Eh bien, continuons.

Vardag här, vilket som vanligt far mig att längta bort.

Gar i skolan, gar hem, lagar mat - hela tiden garden uppe för att orka socialisera med min klass. Egentligen vill jag inte se merparten av dem. Fast vad vet jag om dem? Jag klarar inte av att anstränga mig för att lära känna dem. Mest av allt orkar jag inte med hur de far mig att känna mig. Jag tappar riktning, jag blir rotlös, känner mig oduglig för att jag inte läser vad jag borde. Och den ständiga kamp som pagar inom mig far nya flammor - motstridga känslor rörande min person, mot mitt jag som vill ligga i fosterställning i ett hörn. Vänder mig inat som vanligt.

Kan det vara för att jag tagits ur mitt sammanhang som luften gick ur mig? Distanserad till mitt liv därhemma, men inte till mitt ego. Läser Sartre till raga pa allt. Huggande angest, rädsla, sorg, stor lycka ocksa. Hur räddar man sig fran att drukna i ett ormgap av emotion?

Man kan lägga sig i fosterställning i ett hörn, eller sa kan man pröva nagot annat. Eskapism. Jag skall ut och shoppa. That could just maybe do the trick...