Simple Twist of Fate

Jo, jag drar mig till minnes. Jag har gjort en helt obegripelig ansökan till universitet. Jag vet inte vad jag tänkte. Jag vill stanna här i vår, men kanske inte ett halvt liv. Jag sitter inte begravd i böckerna, men du behöver inte oroa dig, ordföljd och tempusbruk kommer aldrig att vara mina starka sidor, språket förbättras på andra sätt.

Just nu lever jag i en tornado av saker som hela tiden händer, i den emotionella röran som kommer utav att hela tiden vara beredd på att allt snart kommer att förändras helt. Det är tråkigt att för lite förändring är tristess, lagom är för lagom, och att för mycket gör att man aldrig hittar upp, ned eller kan urskilja vad som är viktigt. Får jag välja, väljer jag ändå och kommer alltid att välja det sista. Tid för eftertanke är det sista man behöver oroa sig för.

Kanske är det som du säger, att det här är mitt bästa val hittills. Den insikten får nås i efterhand. Än så länger, jo, jag är glad och nöjd, lycklig i ögonblicken. Men känner mig helt otilllräcklig på så många plan, börjar tro att det är något jag får leva med. Personlighetsstörning. Alltid finns det något att ha dåligt samvete för.

Jag lyssnar på bra saker i alla fall, pappa. Bruce, Emmylou, Joan, Bob, Dolly, Joni, Steve, på mig själv och inte på alla måsten. Och jag längtar hem till er, till jul. När jag får prata med er på riktigt. Vill ha en fin, mysig och lugn jul. Och sedan får vi ser vart mina vägar bär, alla dessa små val som alltid visar sig bli så avgörande - en vindpust och livet förändras.