var är wonder woman?

När det strömmar små bäckar regnvatten längs trottoarkanterna, när det trummar oupphörligen mot verandataket. När regnet stundom avtar, för att på nytt tillta med vunnen intensivitet, det är då man måste erkänna att det var en grav felaktighet att tro att det någonsin kunde sluta.
Kidet säger det är syndafallet, och han visar sig få rätt. Det kommer att fortsätta till staden är genomsköljd och alla dåligheter har runnit med floderna till outforskade platser. Det kommer inte inte att sluta förrän de har hunnit till platser på tryggt avstånd Lyon. Efter sig lämnar regnet en kliniskt ren, men ekande tom, skål av glas.

Regnet lämnar mig liggandes på botten, handlöst sprattlande. Hopplöst oförstående. Likt guldfisken som tidigare kunde simma runt runt (gå samma gator, samma kajer, besöka samma hus), lika obotbart lycklig. Sådär lycklig att det ett ögonblick på gatan bakom guillotière skär av kallt stål rakt igenom hjärtat för man plötsligt inser att man har det så bra att man är på väg att levitera. Det är också guldfisken som var tredje minut möter sin omvärld på nytt, än en gång för allra första gången, fast alltid med oberörd entusiasm.
Men nu, i en annan kontext (eller egentligen i samma), ta mig härifrån, tänker jag och skäms för att jag låter önskan passera förbi som en flygbiljett som fått vingar framför min näsa. Det är en aerob miljö, men luftvägarna knyter sig, jag tror att jag kvävs.

När A-O och K-M frågar efter mig undrar de, var är Wonder Woman?
Om jag bara visste. Om jag bara gjorde det.

Jag ger det jag kan för att vara tålmodig, jag gör mitt yttersta för att ge tid, yta, utrymme. En torsdagsnatt på Plateformen ser jag en lite för berusad J-N bli utburen av en stor säkerhetsvakt medan någon lägger en isbit innanför min klänningsrygg och någon annan pekar på mig abba abba nynnande till dancing queen. Det är förudmjukande. Allt detta medan ytterligare någon, den viktigaste, demonstrativt verkligen vänder sin rygg mot hela min uppenbarelse.
Det är natten då jag konverserar Lyons största guaranaproducent, ännu en gång svarar på frågan om jag är gravid (svar: nej, jag är inte gravid, vad tror du att jag gör med ölflaskan i handen? vraiment?), och lurar någon att tro att språket som jag bryter på är kinesiska. Det är natten då jag bestämmer mig för att inte involvera mig mer. I'm better off, tror jag, jag har roligare än det här, och jag slipper ta det.

Utan förvarning sveper en doftvind förbi, den sortens söta parfym som bärs på hud vanligtvis skörare än min. Jag nosar på min arm, jag borrar näsan mot mina nytvättade lakan, lägger kinden mot min tee, ingenstans samma doftdunst. Den dröjer helt kort, den låter mig upptäcka att den finns för att sedan avta. Den vill ge mig en förnimmelse av något, men så fort den är försvunnen kan jag inte återkalla av vad.
Min näsa uppfattar andra oväntade ting också, som att gatan utanför ligger i slöjor av kokos och att det vid hôtel de ville verkar ha bränts pizzadeg. Som hur det luktar av varma tvättmedelsrester från kläderna som har torkat i solen eller hur linguine insvept i röd pesto känns i näsan.
Men återkommande dunstar av den där söta parfymen, aldrig en hint av varifrån den kom.

Min kropp vill kompensera mig för månader av sallad, allt den vill ha är pasta med pesto och massa parmesan och sedan efterrätt på mörk choklad med bitar av konfiterad apelsin. Magen vill smörjas av lena små fruktyoghurtar med citron- eller jordgubbssmak, törsten vill endast släckas av iskaffe till frukost och resten av dagen bara av iskall Pepsi Max.
I ljum måndagsnatt spelar jag Bruce med öppen terrassdörr och jag tänker det gör ingenting (om bara varje motgång skulle vara en styrka). Jag har försökt göra precis det jag intellektuell sett vet att jag borde (jag går upp, jag äter frukost, jag går ut, jag läser, jag sitter på kajen och pratar med Sof och låter henne säga precis det som jag vill höra, jag säger precis det jag vill säga tillbaka och önskar innerligt att hela hon var lite närmare), och allt det lämnar mig med näsan i rätt riktning. Jag höjer hakan, jag fortsätter åt det hållet. Jag förnekar att det inombords knakar och snörs åt, jag förnekar det för jag vet inte hur man kan hantera det.

Timmar säkrar min framtid under ghettofödelsedagsfirande på rue le mot, apréro på rue crimée och söndagsmiddag med kortspel på rue royale. Timmarna som går medan doftdunstarna slutar komma, och lukterna faller tillbaka till det jag är van vid. Min hy av uppvärmt sheasmör och brödet som nybakat. Återigen känns lukten av varm stad, eller den av stekt ris som varje morgon sipprar in genom dörr- och fönsterspringor på rue pasteur (det är restauranten på våningen under som öppnar sitt kök, och lämnar mig med en krampaktig hunger).
Någonting som var på flykt har lite fallit tillbaka på sin plats, jag kan åter andas. Men Wonder Woman, hon är inte här. Det kan inte förnekas att hon inte är här. Jag avskriver henne som väldigt opålitlig.
Eller snarast hoppas jag henne åter.