Såhär då

Jag dricker alkoholhaltiga drycker och parlerar fransmän. Tillbringar timmar med Gainsbourg: alla album, alla texter, alla provokationer till utspel, alla vackra kvinnor. Känner mig halv och otillräcklig, för liten för ett livsverk. Krisp morgonluft, trötta tankar, arg och nöjd pa samma gang. Sminkar av mig; malar mig igen. Tjugofem minuter sen till litteraturföreläsningen, men orkar inte-ens-kvasianalysera.

Det gör sa ont, sa ont i mitt hjärta, varje hjärtslag slar hart i bröstkorgen. Vi börjar göra bokslut här, trots att vi vägrar att lata det fa det namnet. Men sanningen är att det faktiskt är ett bokslut, ett slags bokslut för stunden. För jag vet att livet inte alltid kommer att vara lika underbart och fantastiskt. Framförallt för att jag önskar att jag alltid kunde leva som om det inte fanns nagon ände pa allt det fina.

Den mörkaste rädslan av att jag kanske aldrig kommer orka ta tag i allt det trakiga. Aldrig orka jobba för ett ordentligt mal. Aldrig orka bli vuxen, hitta rätt utbildning, göra karriär. Bara fortsätta att inte-ens-kvasianalysera. Vill helst bara blunda, halla handerna för ögonen, bara titta upp först när jag har kikat igenom fingrarna och föräkrat mig om att allt som är jobbigt är langt borta. Men jag försöker istället fostra mitt inre till ett übermensch som klarar allt, överlever allt, som kliver med styrka i stövlettstegen över ALLT som star i vägen. Min insida ber om nad, vill bara ligga platt i strumplästen, inte-ens-kvasianalysera.

Ar jag inte förutsägbar sa säg? Dessa olyckliga inlägg. Alla känslor av att vara bra och räcka till, det är ju de som brukar rada. Men fan, det är de andra dagarna som gör sig hörda. Det är oredan i mitt huvud, icke-planeringen i mitt liv som spökar. Paradoxen i att inte förlora distansen till den stora, allomfattande verkligheten. För det är ju bara sa himla synd om man inte kan slappna av och svälja mycket av det som pagar nu pa grund av den stora ovissheten som väntar pa andra sidan ögonblicket.