Cherry Blossom Girl

Det blev svart på vitt i lördags. De fina människorna i mitt liv var fina, stepped up to the plate, var så fina. De andra - vill egentligen inte ägna dem mina tankar - otrevliga, ocharmiga, helt oinspirerade. Lite apero hos oss för Ellinor skulle åka. Tre roomies som stod och höll om varandra i ett hörn av lägenheten och sade gud, vi har det så bra, vi har haft det så bra och ni är så himla, himla bra. Jag visste det från början, visste att den där kvällen aldrig skulle bli okej. Kvällen innan hade varit så mycket, varit som det brukar; underbar, oförutsägbar. Så efter Sirius, efter Ninkasi, stod vi i återigen i ett hörn men denna gång på Marquisen. Elli höll mig i sina armar och det gjorde ont i kroppens alla delar. Då och då kom någon vi kände förbi, frågade hur det var, klappade lite på oss, gav E en hejdåkram, försökte konversera. Men vi var så miserabla. Och det kändes helt löjligt, nu när vi faktiskt kommer tillbaka, när jag faktiskt har flera veckor kvar, när vi så snart ses. Men känslorna satt kvar, inte ens ett erbjudande om choklad-Miami Vice-täcke-kudde verkade lockande.

Igår, första advent, varmt, soligt. Caroline som hade varit uppe, spelat fotboll och fått fräknar. Åt en långsam frukost som bredde ut sig över eftermiddagen. Skrubbade vår terrass från äggfläckar. Glöggkväll med utsikt över stadens ljus. Hela dagen ett jag som var trött, ledset, frusterat, argt. Sena timmar på sovloftet med flickorna, hamburgare och pommes, pistachnötter, Det stora blå.

Och nu. Hejdå har jag sagt. Kram, vink, puss. Förvirrad och vilse på Part Dieu. Nya tider, jag samlar mig. Jag vet att jag är en drama queen, men kan inte vara mindre. Livet överväldigar mig ständigt, jag är en emotionell katastrof. Ändå: har människor att ringa, människor att träffa, tentor och litteraturuppsatser att skriva, avlopp att rensa, en lägenhet att städa, vin att dricka, beslut att fatta. Snart kommer Nils och lagar midddag till mig, sedan går vi med min fina Caroline och ser The Roots i Villeurbanne. Yey.