I was little, slim, but hard as a diamond

Konserthuset med sin förföriska originalinredning från någon gång 50-tal är ett av guldkornen i min hemstad. I går spelade symfonikerna till stumfilm från 20-talet med Greta Garbo i stjärnrollen. Som Den mystiska kvinnan från 1928 där den gudomliga Greta spelar rysk spion. I djupt urringade slinkiga sidenklänningar förför Tanja Fedorova män - "would you like to come in for some coffee, or maybe a cognac?". Hon har rätt att döda och hon gör det.

Andra Garbo-stunder jag minns. Som det där klassiska och helt oslagbara monologstycket från oscarbelönade Grand Hotel:

"Can you imagine a hundred girls in the ballet school, each thinking she would become the most famous dancer in all the world? I was ambitious then. We were drilled like little soldiers. No rest, no stopping. I was little, slim, but hard as a diamond. Then I became famous and - But why am I telling you all this? Last night, I didn't know you at all." (paus) "Who are you, really?"