a shoe in the hand

När det enda jag orkat med de senaste dagarna är fantasibubblor av tankar om skor. Den röda sulan - Christian Louboutins stående signatur - det är ironin i sammanhanget, tråkigt nog prislappen i sammanhaget. Sulan är till för att gå på fester jag inte blir bjuden till.

När mina internetköp nekas. När mitt konto lyser tusenlappar minus. Nej, dessa klackar kommer inte att vingla på min kaj. Så jag hämtar ut ett paket på posten med mina nya hörlurar i och blir ganska nöjd ändå. De är dekorerade med blå swarowskikristaller. Glam-glamour-glans-behovet är ibland löjligt lätt att uppfylla.

Gällande kontostatusen kan det vara Air France som belastat mitt konto dubbelt vid flygbiljettsköpet. Det tror banken. Jag fruktar en kontokapares handlingar. "Vänta några dagar, pengarna kan komma tillbaka", en bankmans råd. Vadå vänta? Jag skulle ju köpa saker nu. Filmfestivalbiljetter. Klänning. Tights. Nu, nu, nu. Fatta det bankman.

I övrigt så är det trots allt inte ägandet i sig som ger den största och ljuvaste tillfredsställelsen. Bilder, strukturer. Känna, titta, prova. Det är långt ifrån nog, men det räcker långt. Med det givna undantaget. Mina vintage Manolos som jag för tre somrar sedan sprang på i en secondhand-butik på rue Roi du Sicile i Paris. Nu har jag efter alla försök att övertala mig själv att jag är Askungen insett att jag är styvsystern och att skorna är en halv storlek för små. Men jag blir lika nöjd varje gång jag tar ned dem från hyllan de står på. Jag håller dem i mina händer. Jag klappar på dem. De är mina. De är faktiskt mina. En designersko i handen - bättre än tio i skogen?