t'as pas le droit d'avoir moins mal que moi

Det finns människor här som ingen annanstans. Ni är så fina allihopa. Men jag påminns också om smärtsamma saker här som ingen annanstans. I den kalla mörka kvällen går jag förbi samlingslokalen i min farmors gamla hus. Det lyser varmt och därinne sitter tio pensionärer med uppslagna böcker, de är mitt i någon litterär disskussion. Det ser fint ut. Men jag vet så väl att hon fattas. Det känns så starkt, det är en fysisk känsla. Den brinnande, galna och passionerade läsaren som var initiativtagare och bokklubbsledare. Som aldrig slutade att vilja leva. Som jag saknar henne. Som jag saknar hur hon älskade sin familj. Som jag saknar hur hon älskade böcker. Böckerna som genomsyrade hennes yrkesliv, först som journalist och sedan som bibliotikarie. Som genomsyrade hennes person. Aldrig gick jag ifrån hennes hem - fyllt till bredden av konst, litteratur och allt annat av affektion - utan en ny bok i min hand. Än har jag inte läst allt. Det är trygghet att veta att det fortfarande finns böcker kvar som hon ville delge mig. Det får mig att känna att det fortfarande finns kvar av henne. Delar av henne kvar att upptäcka. Saknaden som annars reducerar henne för varje dag till ett minne, en skärva av personen hon verkligen var. Te sagapo polì sade hon till mig. Det hade en grek en gång sagt till henne.