lördagen då jag rullade mig i tårta

Min pappa säger att jag lever ett farligt liv på kontinenten, liksom min mamma en gång gjorde på varma Sicilien. Är det så, kommer det här för alltid att preskriberas som mina "franska äventyr"? På samma sätt som mitt liv i Aten efter hemkomst blev lika surrealistiskt som jag under tiden där försökte intala mig själv att det verkligen var. Visst vet jag att minnena kommer att bli luddiga, visst kommer konturerna att expandera och flyta ut, men lika sorgligt känns det ändå att allt som inte ligger i nuet redan är reducerat till ett kollektivt förflutet. Då spelar det inte längre någon roll om det som passerat var i går eller tio år tillbaka, allt det som inte längre är tillhör det som var. Och tänk att jag inte alltid kommer att få vara så här fantastisk i omvärldens ögon, eller tillåtas sitta på min kaféstol och slött spana ned på rörelsen på kajen. Det kommer inte alltid att räcka med slarvig hårknut, kläder i pastellfärger och café au lait. Varför kan det inte få räcka? Resten är svårt nog ändå. (Ser ni hur jag saknar ambition.) Så tänker jag också på hur folk har kommit mig inpå livet, och att jag låter dem kännas just där, som en liten ihärdigt stickande nål innanför bröstbenet.
Jag säger arga ord inombords, de riktas inte innåt, men de får inte heller utlopp genom att bli sagda högt. Jag är besviken eller ledsen eller någonting, men kan inte riktigt sätta fingret på varför och det gör det tusen gånger svårare att bemöta. Är mina känslor inte befogade eftersom jag inte kan konkretisera dess orsak? Jag vill inte tro det. Och det handlar inte om saker, saker är fina och vackra och i bästa fall älskade, men de är fortfarande bara saker.
Det är en kall konstfest en kväll, och D-I är där och återigen skall jag förklara saker, försvara saker. All this drama, att någon någonsin orkar, jag gör ett halvhjärtat försök, men nej. Det är kvällen då jag dricker vin och äter pringles på presqu'îles gator, och trygg i mina snickarbyxor byter den rosa satinjackan med hästarna på mot en i guld och herrstorlek. På la Plateforme har det franska miljöpartiet en soirée, och Maria Wetterstrand, jag säger dig, att problematisera kring återvinning och förnybar energi är so last season, ge gröna glow sticks och fester åt folket.
Som jag mister saker den kvällen. Små bitar av mig lossnar och faller mot golvet, som att gravitationen verkligen fått den verkan som den borde ha haft för länge sedan och att jag är galen som trott att jag kan kämpa mot krafter av den magnituden. Som vanligt vissa gånger är L-S där, men inte länge, för snart stuvas vi in i bakluckan på SLP:s kombibil och åker till den där lägenheten vid Saônekajen som jag känner till vid det här laget. Men när jag vaknar är ångesten påtaglig, och när jag kommer hem är det utan en rosa visselpipa, en strumpa och utan S-U:s guldjacka, new era-keps och kam. Det är ett vrak jag är, så sant som ordet blir.
Snart, det är alltid väldigt snart, går solen ned mellan hustaken igen. Den här gången ligger vi under sovloftet med Jon och Hellu som är på besök från Stockholm, vi dricker vin och äter vita chokladpraliner medan vi erkänner överdådet. Och så går solen upp igen, och däremellan hände ingenting (det är förvånande). I staden har det varit modevecka och nu är det stor vintagemarknad med representanter från butiker över hela Frankrike, norra Italien och lite till. L-S och SLP är där med sina samlarsneakers såklart, SLP drar in två månadslöner i en handvändning men klagar över lyonnaisernas oförmåga att förstå hur ett par skor i begränsad upplaga kan kosta 100 euro second hand. Vi hälsar på R-Y, mannen med 150 par sneakers, och jag tänker är det någon som kan förstå måste det vara han.
Samma kväll kläs jag upp igen, "det är bra, bli ett nachtbarn!" säger Jon. Rosa mini satinshorts, visselpipa, vitt linne, röda skor och sidenbandana runt huvudet, att sticka ut är alltid målet. Vi går på soirée champagne vid hôtel de ville och Ollie påpekar vilka handelsstudenter vi hänger hos, allt beror på dem säger jag och nickar bortåt, seriefigurerna menar du säger hon. Just det. Nko har fått låna min röda jacka och mina solglasögon har han fortfarande kvar. Han tar andras saker också, sedan försvinner han spårlöst i ett dygn. Men det märker jag inte ens eftersom jag äter tårta liggandes på golvet, och lyckas rulla mig i den med, vaknar på en säng och är väldigt förbannad. Visserligen hamnar vi på Marquisen till slut och där är K-S så jag bestämmer mig för att följa med på efterfest till SLP ännu en kväll, mest för att jag vill hämta den där guldjackan som jag glömde. Morgondagen ligger en dag fram, och ibland ljusnar det utan att jag märker av det. Då är min ena röda sko borta och veckostatistiken visar upp chockerande resultat. Jag är trött, trött, så trött och kanske lite sorgsen inombords. Allt det som är har blivit sådant som var, men morgondagen ligger alltjämt en dag fram.