det var tisdagskväll och jag hade en vattenmelon på huvudet
och silvertags på armar och ben - men låt oss ta det från början...
För vi möts på esplanaden vid basilikan på kullen, det är den första oktober 2006/det är den 21 maj 2007, allt faller i sitt mönster. Träden är gröna som då, vädret är mulet som då, och Mlle Spays röda läppar upprepar precis samma viktigheter som då. Staden ligger utbredd likt ett modellbygge under och framför oss och tillsammans pekar vi och säger där bakom pelarna på kajen ligger Guillotière, det stora tomrummet på halvön är place Bellecour, det väldigt gröna därborta är den stora parken och mitt i allt rinner Rhône, rinner Sâone. Känslan av att livet inte fortskrider på riktigt där nedanför oss infinner sig som alltid när man står där vi den nedklottrade muren och blickar ut. Det är en dockstad och inte kan den väl någonsin ha hyst mitt liv (jag vill gärna tro mig större än så). Det har gått sex månader i den här staden och inte kan jag väl hamnat tillbaka på start igen (jag vill gärna tro tiden viktigare än så). Men på promenaden nedför de branta gatorna tvingas jag abrupt att minnas om varför det inte är precis som då.
O-R, han med det stora m:et under en kort tid där i höstas, självklart ser jag honom lyfta träbalkar, borra och bygga scen inför les Nuits de Fourvière, precis som jag vet att han gjorde i fjol. Hans alldeles-väldigt-mycket-i-förtid-gråsprängda-hår bländar mig, det är irrationellt. Jag tror att jag är rädd för att inte få säga hejdå, rädd för att om jag inte får sagt hejdå kommer ingen att förstå att jag har åkt, kommer ingen att förstå att sakna mig. De är bomullskontakter säger storasyster, och hon har ju helt rätt, men jag vill inte vara en bomullstuss tillbaka.
Nede på fasta marken igen känns staden inte alls överskådlig. Jag är långt ifrån så objektiv att jag skulle kunna koppla ihop staden från ovan, med den jag vandrar i nu. En varm förmiddag tar vi spårvagnen ut mot den östra horisonten där Bron ligger för föreläsning, men redan efter en kvarts lektionstid är Elli och jag så rastlösa att vi sitter och skriver små bitchiga lappar om kursarna på bästa högstadievis. Under en rast ser jag att min pappa har ringt, han har lämnat en meddelande på röstsvar som säger att jag ska ringa upp och som vanligt får tonen i hans röst mig att kallsvettas och tro att någon har dött eller allra minst att något annat livsavgörande har hänt. När jag ringer upp säger han jag ville mest ha ett livstecken, eller främst av allt höra om ditt nya bankkort kommit fram, och pust jag kan åter låta luften passera genom mina lungor. Men så får jag vet att min svåger ligger på sjukhus, och då slår magen knut på sig själv istället. Saker händer där hemma och jag har ingen koll, än mindre någon form av kontroll.
Vi avslutar vårt samtal och en välkomstcocktail tar vid, precis som i höstas, fast nu med tillägget jordgubbar och rosa bubbel istället för vitt. Det är verkligen stekande hett och när Elli klagar kontrar jag kaxigt att jag klarade minsann en hel sommar i Aten, men det får jag sedan bittert äta upp för vi smälter lika mycket allihopa under plåttaket på universitetskaféet. Det är säkert 50 grader varmt därinne, det är skärselden fast med gratis alkohol, inget bubbel i världen verkar svalkande. Inte hjälper det heller att magen blivit svullen som en ballong efter glupsk framfart på plockmaten. Precis som i oktober blir jag snabbt småberusad, snart ännu mer berusad och det måste utnyttjas, efter dusch och isvatten går jag med Elli och Ollie till kajen med mer bubbelvin i väskan. Solen skyms av basilikan på Fourvière men det är fortfarande mer än lovligt varmt.
Sedan dyker bekanta ansikten upp ett efter ett, M-N, D-N, L-S, N-O, S-U, K-M, A-O, A-N, Q-N, SLP, och jag drar slutsatsen, jag trodde inte att jag skulle få något avslut, men vilket kan bli ett bättre tillfälle än detta för en grandios sorti? Ruset hålls på en stadigt uppåtgående kurva med mer bubbel och vodka ifrån vattenmelon. Jag måste se till att ha roligt tänker jag, det är så tråkigt när saker görs med måtta. Och sedan föreslår jag att vi kan tagga mitt ben med silverpennan, och sedan häller jag nästan ut all vodkan ur vattenmelonen över SLP för att han säger något dumt och sedan råkar jag provocera det aggressiva fyllot så att han blir väldigt obehaglig och sedan när vodkan är slut sätter jag vattenmelonen på huvudet så att håret blir sötklibbigt och sedan är jag på väg att bryta upp men hindras av L-S som säger jag ska ta bra hand om dig (bullshit tänker jag, men varför inte?) och sedan åker jag plötsligt bil i en baklucka igen och sedan dricker jag rosévin på ett uteserveringsdäck och till slut går jag hem med en så brännande törst efter vatten att jag börjar hallucinera efter vattenoaser i öknen som annars kallas Lyon. Klockan på pharmaciet blinkar 04:00 och termometern visar 19,5°.
Det var tisdagskväll och jag hade en vattenmelon på huvudet och silvertags på armar och ben.
För vi möts på esplanaden vid basilikan på kullen, det är den första oktober 2006/det är den 21 maj 2007, allt faller i sitt mönster. Träden är gröna som då, vädret är mulet som då, och Mlle Spays röda läppar upprepar precis samma viktigheter som då. Staden ligger utbredd likt ett modellbygge under och framför oss och tillsammans pekar vi och säger där bakom pelarna på kajen ligger Guillotière, det stora tomrummet på halvön är place Bellecour, det väldigt gröna därborta är den stora parken och mitt i allt rinner Rhône, rinner Sâone. Känslan av att livet inte fortskrider på riktigt där nedanför oss infinner sig som alltid när man står där vi den nedklottrade muren och blickar ut. Det är en dockstad och inte kan den väl någonsin ha hyst mitt liv (jag vill gärna tro mig större än så). Det har gått sex månader i den här staden och inte kan jag väl hamnat tillbaka på start igen (jag vill gärna tro tiden viktigare än så). Men på promenaden nedför de branta gatorna tvingas jag abrupt att minnas om varför det inte är precis som då.
O-R, han med det stora m:et under en kort tid där i höstas, självklart ser jag honom lyfta träbalkar, borra och bygga scen inför les Nuits de Fourvière, precis som jag vet att han gjorde i fjol. Hans alldeles-väldigt-mycket-i-förtid-gråsprängda-hår bländar mig, det är irrationellt. Jag tror att jag är rädd för att inte få säga hejdå, rädd för att om jag inte får sagt hejdå kommer ingen att förstå att jag har åkt, kommer ingen att förstå att sakna mig. De är bomullskontakter säger storasyster, och hon har ju helt rätt, men jag vill inte vara en bomullstuss tillbaka.
Nede på fasta marken igen känns staden inte alls överskådlig. Jag är långt ifrån så objektiv att jag skulle kunna koppla ihop staden från ovan, med den jag vandrar i nu. En varm förmiddag tar vi spårvagnen ut mot den östra horisonten där Bron ligger för föreläsning, men redan efter en kvarts lektionstid är Elli och jag så rastlösa att vi sitter och skriver små bitchiga lappar om kursarna på bästa högstadievis. Under en rast ser jag att min pappa har ringt, han har lämnat en meddelande på röstsvar som säger att jag ska ringa upp och som vanligt får tonen i hans röst mig att kallsvettas och tro att någon har dött eller allra minst att något annat livsavgörande har hänt. När jag ringer upp säger han jag ville mest ha ett livstecken, eller främst av allt höra om ditt nya bankkort kommit fram, och pust jag kan åter låta luften passera genom mina lungor. Men så får jag vet att min svåger ligger på sjukhus, och då slår magen knut på sig själv istället. Saker händer där hemma och jag har ingen koll, än mindre någon form av kontroll.
Vi avslutar vårt samtal och en välkomstcocktail tar vid, precis som i höstas, fast nu med tillägget jordgubbar och rosa bubbel istället för vitt. Det är verkligen stekande hett och när Elli klagar kontrar jag kaxigt att jag klarade minsann en hel sommar i Aten, men det får jag sedan bittert äta upp för vi smälter lika mycket allihopa under plåttaket på universitetskaféet. Det är säkert 50 grader varmt därinne, det är skärselden fast med gratis alkohol, inget bubbel i världen verkar svalkande. Inte hjälper det heller att magen blivit svullen som en ballong efter glupsk framfart på plockmaten. Precis som i oktober blir jag snabbt småberusad, snart ännu mer berusad och det måste utnyttjas, efter dusch och isvatten går jag med Elli och Ollie till kajen med mer bubbelvin i väskan. Solen skyms av basilikan på Fourvière men det är fortfarande mer än lovligt varmt.
Sedan dyker bekanta ansikten upp ett efter ett, M-N, D-N, L-S, N-O, S-U, K-M, A-O, A-N, Q-N, SLP, och jag drar slutsatsen, jag trodde inte att jag skulle få något avslut, men vilket kan bli ett bättre tillfälle än detta för en grandios sorti? Ruset hålls på en stadigt uppåtgående kurva med mer bubbel och vodka ifrån vattenmelon. Jag måste se till att ha roligt tänker jag, det är så tråkigt när saker görs med måtta. Och sedan föreslår jag att vi kan tagga mitt ben med silverpennan, och sedan häller jag nästan ut all vodkan ur vattenmelonen över SLP för att han säger något dumt och sedan råkar jag provocera det aggressiva fyllot så att han blir väldigt obehaglig och sedan när vodkan är slut sätter jag vattenmelonen på huvudet så att håret blir sötklibbigt och sedan är jag på väg att bryta upp men hindras av L-S som säger jag ska ta bra hand om dig (bullshit tänker jag, men varför inte?) och sedan åker jag plötsligt bil i en baklucka igen och sedan dricker jag rosévin på ett uteserveringsdäck och till slut går jag hem med en så brännande törst efter vatten att jag börjar hallucinera efter vattenoaser i öknen som annars kallas Lyon. Klockan på pharmaciet blinkar 04:00 och termometern visar 19,5°.
Det var tisdagskväll och jag hade en vattenmelon på huvudet och silvertags på armar och ben.
upplagd av b-b-k
5/23/2007 07:36:00 em
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida