this cold, I refuse it

Sedan säger jag adieu göteborg, vi ses snart som alltid. Och i ett stressat tillstånd besöker jag två kvadrat förråd av det jag trodde var mitt liv. Hade allt brunnit upp och det enda kvarvarande varit svart sot så hade jag inte gråtit länge. Jag hade inte kunnat bry mig mindre (några små undantag förstås). Men jag trodde att det var mitt liv och nu finns ju allt där vilket är fullt så gott. Den där lådan jag vill åt är fylld av kläder-väskor-skor. Jag vet bara inte var den finns spatialt i dessa sju kubik. Pappa stuvar ut kartong efter kartong, såpass att vi snart inser att den jag vill ha faktiskt är längst in, längst ned. Stackars pappa. Han försöker säga mig att sådant måste man planera, man måste kunna organisera sig. Jag försöker förstå, men jag gör det inte. Eller jag gör det, men jag vet väldigt väl att det i praksis aldrig kommer att fungera.

Absolut inte just nu. Kroppsligt uppror och det värker hårt och långt därinne. Jag tror att min panna blivit stelopererad, den blockerar mig från någon möjlig klarhet. Den är en mur utåt. Förra året hade jag ett mantra som gjorde att jag orkade mig igenom allt. För det går inte. Jag klarar det inte. Antingen ligger jag ihopkurad under ett tjockt duntäcke eller så vill jag gå hem och lägga mig under ett varmt duntäcke. När den bitande kylan läcker in i min benmärg och fastnar. Och när den får mig att helt tappa förmågan. I år har mantrat inte behövts, fram till nu, när kylan ramlat ned helt och helt. Så tack och lov, och tack igen, Lyon har 8°.

Mina flickor hjälper mig att screena vad som får inträda i min resväska och vad som måste stanna. Vi kommer fram till att det finns många nyanser av grått, och att jag kommmer att bära dem alla i vår.
Jag tror att de avsked jag ville ha inför förra nedresan har kommit nu. Stora syster har så många ofantligt kloka ord. Mina vänner ger mig ständigt nya insikter. Min chef tycker att jag är bra och visar det med en present (min chef liksom, när blev det viktigt?). Samtidigt så glömdes vissa bort/hanns inte med när jag gjorde prioriteringar med tjockt huvud. Förlåt, och nu är jag snart på väg igen. Tvättmaskinen låter och roterar. Väskorna står tomma på mitt golv. Mina saker hittar jag i, bakom, under, överallt. Hur skall jag någonsin hinna? Igen och igen. Det är så mycket igen.