quitte la piste

Det fanns stunder då förtvivlan hade fått mig att hoppa på planet utan vidare tvekan om möjligheten givits. Det fanns stunder så lyckliga att min bröstkorg slets öppen och mitt hjärta blottades trots att jag försökte stå emot. Det fanns stunder då jag var tvungen att blinka hårt för att förstå att livet var på riktigt så överväldigad av situationens surrealism.

Men först nu förstår jag vad som kommer att saknas mig.
Promenader mot Guillotière längs kajallén i tidigt morgonljus, att alltid smita före kön utanför båtarna, mousserande vin i excess och att kunna sova ut varje morgon. De fina svenska vänner jag har träffat kommer att saknas mig, kajhäng vid bowlen kommer att saknas mig, sallad på terrassen och att springa ned till de asiatiska matbutikerna på söndagarna för att handla tofu, färsk koriander, ingefära och kokosmjölk till wok, allt det kommer att saknas mig. Floderna kommer att saknas mig, och mer än dem - alla broarna kommer att saknas mig.

De små barerna, lukten av nygräddad croissant och fransmännen med mörka ögon. Kindpussandet, takåsarna, galenskaperna, och de bästa modemagasinen för fem euro. Sovloftet, kravlösheten och hur allting sattes på sin spets. Mustacher, visselpipor, glow sticks och tuggummitatueringar. Känslan av att befinna sig mitt på kontintenten, mitt i Europa, mitt bland franska ord och lättja. Den oklanderliga artigheten, de irrationella besluten. Alla nya ansikten.
Magen dras ihop, det får mig att tappa greppet så mycket kommer helheten att saknas mig.

Alla har vi magknip skriver min syster, och hon har så rätt.

För ett år sedan hade jag aldrig kunnat hoppas på något så bra.
Jag har fått en nära vän som varit och kommer att fortsätta vara fruktansvärt viktig.
Jag har lärt känna en handfull väldigt fina människor.
Jag har bättrat på min franska märkbart trots allt.
Jag har infiltrerat ett helt nytt sammanhang och gjort det till mitt.
Jag har fått högar med bekräftelse.
Som om det inte räckte.

Men det räcker, det räcker långt och det kommer säkerligen att hålla mitt huvud ovanför ytan, det kommer att vara något att klamra sig fast vid när det blåser runt omkring.
Det som inte räcker är att det tar slut, det som inte räcker är att ingenting försäkrar mig om att saker inte bara kommer att bli bra, utan om att det bästa inte kommer att ta slut.
För här är jag färdig, det här kommer att saknas mig men jag är fylld till bredden av innehållet. Jag är tom på andra saker, om de inträffar framöver kan ingen säga.
Frankrike jag kommer tillbaka, Lyon jag är kanske klar.

Och sedan tar jag av vid nästa vägskäl.