la-la-land

Det händer saker på rue Pasteur. Inte bara idag och i vår kära grotta, den vi städat och fejat, utan även därutanför. Igår hasade jag ut ur sov-t-shirten för att låta fötterna vandra snabbt längsmed kajen, och utanför porten upptäckte jag full fest. Drakar som sprang förbi mig (bild ovan) och så många knallar som smälldes av att trottoaren blev rosa av avfall (bild nedan). Kinesiskt nyår, uppenbarligen.

Det är alltså inte bara ny vecka idag, det är även första dagen på grisens år. Så nya tag. Jag har köpt en puffig liten grå klänning på Zara (för grått är färgen som jag bär) och ett par marinblå träningsbyxor. Det känns verkligen fint. Jag hoppas att få användning av dem båda. Dessutom planerar jag och systrarna en resa till Paris och det ska bli så roligt. Systrarna är bäst.

I lördags smärtade det i mitt ansikte igen. Aldrig så fruktansvärt som man inte tror att ont kan göra. Nej, inte så. Utan mest av allt blev jag rädd, paralyserad av trötthet och ledsenhet. Magen slog knut på sig själv och gjorde hemska volter. Orkar inte. Så förneka det, det finns inte, allt det onda är bortom existens. Jag vet precis vad jag ska säga till mig själv, men det finns ingen garanti när det äger mig, när det tar överhanden. Jag försökte snällt dricka mitt vin och dansa i mina röda skor. Jag försökte minnas hur man gjorde, hur man får kroppen att fortsätta fungera. Tvärtemot, ur den kom ilska, jag fräste åt männen som ville ha min uppmärksamhet, jag snäste av de som redan hade den, jag ignorerade bekanta som jag inte vet om jag vill ha. Till slut gav jag upp, och det bar mig emot för jag gillar väldigt lite tanken av att missa något. Jag tycker inte om att missa något alls och allra minst det roliga. Det här är inte roligt, påminns jag. Bultande, brännande, molande. Då går jag och mina röda skor hem. Jag sväljer smärtstillande och slår i min arm illa när jag river ut ispåsen ur frysen. Försöker hålla tillbaka tårarna, men de rinner redan. Och när jag upprepar för mig själv att det är sådant här som gör mig stark, vill jag nästan ge mig själv en örfil för sanningen är ju inte sådan. Sanningen är att det slukar min gnista, det slukar min vilja, det äter mig, sväljer små bitar av mig gång på gång. Och när jag inte mår såhär kan jag fråga mig om allt egentligen sitter i mitt huvud. När jag har ont frågar jag mig aldrig det, svaret förlamar mina funktioner. Det vinner över mig varje gång. Och sedan somnar jag till tonerna av min iPod, jag är varm och kinden kall.