this city has got no boulevards

Det är röda naglar som trummar mot tangentbord. Ben som bär över broar. Blinkande skyltar och gator jag följer. Stadens vars rörelser sitter där, är hårt bundna till min kropp. Lukten av koriander, varm hud, vårljus.

Glappet mellan mitt jag i höstas och nu består av faktiska saker. Det består av tid och rum och ett annat slags liv. Det består inte av att jag har blivit klokare. Absolut inte av självdistans eller av någon större insikt. Och min önskan om att inte vilja ha den bekräftelse jag får tjänar ingenting till. Behovet av bekräftelsen är än starkare, jag förmår inte inte vilja ha den.

Och allt finns där.
Båtarna, barerna, människorna. Det är jag och E igen, det är vi igen. Vid toaletten på citronen samplar någon våra röster - vi pratar snabb svenska - för att använda på sin kommande skiva. Vi får smaksatt rom i baren hos pat och ,. Vi polar med vakterna på våra båtar och sedan skiljs vi åt. Någon fryser om möjligt mer än vad jag gör, någon har sovit om möjligt mindre än vad jag har gjort. Jag känner mig orubblig, jag känner mig stadig som ett berg. Stumble? Fall? Inte nu. Inte du.