bli min

I det höstsura vädret börjar min helg i familjens efterlängtade sällskap. Jag vandrar ut den lyonnaisiska kvällen med far och bror, de äter stora mackor med mozzarella och fourmi d'ambert, och vi delar på en flaska cidre brut som jag gillar den (från Bretagne med mustig äpplesmak). Pappa säger att det här är magiskt, nya ställen som man upptäcker och erövrar, han säger ofta så när han besöker nya platser vilket får mamma att skratta varje gång. Det finns olika sätt att se på livet. Lillebror noterar hur det enda blonda håret på Rhônes vatten verkligen lyser upp Sirius köl. Ellis bästis S noterar hur vi sanna våra ord är ett sådant spektakel. Jag i min tur noterar något när Elli sitter på mattan på andra sidan bordet med SLP:s wayfarers på. Jag tänker det här är inte mitt liv, det här är en film. Bredvid mig i soffan sitter en pariscelebritet, en grafisk designer som visar sig mer och mer otrevlig ju längre helgen lider. Men en annan parisprofil upprepar kom till mig och du får bo hos mig och. Det råder förvirrade tankemönster i mitt huvud, vem är vem och vad ger det mig? Bör man leva taktiskt, för ett sådant liv är långt förgånget, och jag verkar ouppörligen välja enligt någon slags stundens logik.

Med en skål tiramisù, halva pappas chokladmousse och smakbitar av hallonkakan och chokladkakan också, är det sockret som äter mig. Jag blir snäll och nöjd. Så lent och mjukt (inte alls salladsknaprigt och mandelhårt) är det en annorlunda känsla i min mun. Föräldrarnas medköpta bakelser avrundar middagen samma dag på rue pasteur. De är glaserade små konstverk, och de smakar av crème brûlé, nötbotten, mörk chokladmousse. Till den där soirée privée som har hypats i stadens inre kretsar stegar vi i höga klackar. Jag har på mig den nya hallonröda t-shirt-klänningen från American Apparel, den röd/svart-mönstrade satinjackan som mamma köpt med från Monki, svarta strumpbyxor och de röda skorna. Jag ser galen, alternativt väldigt stylish, ut. I stunder när självförtroendet är på topp, definitivt stylish. Armen tillhör Y-S och den slingrar sig runt min ett tag, sedan försvinner den väldigt långt bort. Några fransyskor överfaller mig med frågor som jag önskar att jag kunde svara på, de är överväldigande trevliga men det betyder på franska ingenting - så fort man vänder ryggen till. Det finns en annan fransyska här i staden som aldrig blir glad att se mig, hon vänder inte ens ryggen till. När våra klackar klapprar hem längs kajen bär det hem till pastarester och mer bakelse. SLP ringer helt oprovocerat bara sådär och jag kiknar av skratt i luren där jag ligger på vårt hallgolv. Det är iskallt ute, små ångmoln puffar ur min mun, men likväl är vi ute på promenad för man kan ju annars missa någoting. Små vogues och trötta händer och än en delad fåtölj. L-S. Hörde jag skål? En kall stad välkomnar dagen igen, men den kyliga luften är nu klar och från Fourvière ser man allt det som utgör staden men som man hade glömt. På restauranten som drivs i Paul Bocuse namn, känns det svårt att förstå att man inte kommer att ses igen på tre månader. Det känns också att man är glad att de kom. Just det, det var en tenta nästa morgon också. Den var svår och får för stunden vara glömd. Glömd, till exempel i ugnsrostade rotfrukter och baguette med smält chèvre, i glaset vitt vin därtill, i den varma, ljumma kvällen som omsluter staden som om plötsligt vore det sommarnatt igen. När dagen kommer åter har jag rutig klänning och bordet är dukat med scones, färskpressad apelinjuice, pain au chocolat, omelett, så mycket av de lokaltillverkade ostarna. Det känns som sockervadd alltihopa, att livet kan vara så fint tänker jag inombords. Om livet alltid kunde få vara så vackert att det nästan gör ont.

Helgen må ha passerat men min kropp är för alltid ärrad. På min vänstra arm finns tre brännmärken och de vittnar om min dekadens när ingen annan längre minns. De vittnar om mångt, mycket jag inte vill delge nu, men kanske en annan dag. Kanske gör jag en Birgitta Stenberg av mig en dag. Nu när jag har sträckläst Alla vilda vill jag bara läsa ännu mer. Ett skrivet ord väger tyngre än alla de andra. För mig är det så.