so long gone feeling

Det är grönt.

Fyra missade samtal. Dagen därpå två, nästa dag två till. Idag inga. Förväntar någon sig att man skall orka prata med vem-som-helst när-som-helst? Jag låstsas som om jag gör något viktigt, att jag har väldigt spännande saker för mig. Egentligen vandrar jag bara över en bro med flaggor, utan strumpor och i nätta tygskor. Vi beräknar gångavståndet upp på kullen och Croix Rousse till en halvtimme, det är såklart alldeles för lite. Naglar skall målas i färgen Bordeaux, luggen plattångas bara lite till och fransarna bli lite tjockare, lite svartare. Lite sent, men väl vid middagsbordet hos Nils och Lydia planerar vi resan till Marseille. Vi dricker kir och äter chips, därefter dricks rödvin till thaigryta. Till slut äter vi smulpaj med jordgubbar och mango, vaniljglass som smälter och dricker mousserande vin. Nils har fått sin första lön från fryslagret där han jobbar. Han är sliten, men det är jag som suckar. Varje dag försöker jag på nytt läsa om Frankrikes institutioner, administration, juridiska system, och varje dag möts jag av en vägg av samma apati. Det är då jag låter min kropp vandra från biblioteket till le bowl på kajen, jag låter solen fortsätta lysa på min näsa - och väntar på fräknarna - istället.

Jag är numera minus det extra täcket, minus raggsockarna och det gör mig alltså förvånad att upptäcka hur någon fortfarande fryser som i vintras. Det förvånar mig att elementets termostat är inställd på max, men mest av allt förvånas jag över att jag är där igen, bredvid ett stort hår, en stor näsa. Och 80-tals rock, new wave igen, och Serge Gainsbourg som dyrkas hämningslöst igen. Det är ord som sägs igen. Tu es belle. Men det är inte samma fascination från min sida, jag ler inombords åt alla lustigheter jag kommer över. En lägenhet som är öppen och vit och underbar, alla du umgås med och känner, att du skall fotas för ELLE imorgon. Det är helt irrelevant. Vad jag bryr mig om är att det, när jag med trötta ben går tillbaka över bron med flaggorna, faktiskt är ljumt i luften. Klockan är nio på morgonen, det är sol, och jag fryser fortfarande inte utan strumpor i mina tygskor. Ännu en vår inser jag varför livet blir så oändligt mycket lättare under de månader som följa skall. Och på mitt näsben, nästintill osynliga, kryper fräknarna fram. De är alldeles för få. De är alltid alldeles för få, men de gör mig ändå lycklig.