le temps qui passe

Jag lägger en stor bit av veckan i sängen på loftet. Under två täcken och med raggsockor på fötterna. Jag är konfunderad. Är jag ensam, känner jag mig ensam, borde jag känna mig ensam, vad händer nu och allt det där. Med tredje säsongen Laguna Beach och en lillebror som är bäst i hela världen, räddas jag från allt det där.

Men jag kan tydligen inte motstå Freja Beha i Chanel. Och jag tycker inte ens så mycket om varken Freja Beha eller Chanel. I min väska ligger alltså tre nya alldeles-mycket-för-dyra modemagasin. Jag är köpkraft, men behöver lära mig mer om motståndskraft. När jag hamnar framför datorn med McDonalds-mat och öl - precis så sunkigt som det låter - är mitt liv långt ifrån så belevat som de som sätts på pränt i tidningarna. Helt okej. Dam's tycker att jag skall komma på skatevideopremiär på Bahausbaren. Så jag säger ja, men sedan tänker jag kanske - fast har jag sagt okej, då gör jag det ju ändå. Han ger mig en skatevideo också, med små versioner av galna skateproffs jag känner. Och senare på Bauhausbaren bland mycket folk, väl en clément, men ingen dam's (jag förväntar mig inget annat, jag tror mig veta hur det fungerar), ser jag mer skatevideo. En ny underhållingsform som jag oväntat upptäcker att jag uppskattar. På väg mot en universitetssoirée istället pratar jag med lillebror och går över och förbi bro efter bro. Då ringer självklart dam's (jag vet hur det fungerar) och det blir Sirius istället. Där hänger jag med tre skateproffs, men jag undrar om jag är fullt så avslappnad och uppskattad som jag vill vara. Eller det gör jag inte. Je m'en fous pas mal.

Hemma äter jag croissant med fyllning och dricker kaffe medan jag bläddrar mellan modereportagen. Det är jobbigt det här med att hålla sig à jour. På Lyons moderna konstmuseum visas en utställning som jag vill se, men som jag tycker är hemsk, hemsk, hemsk när jag väl kommer dit. På våningen över är fokus österrikiska 60-talister. Och jag fortsätter. På tredje våningen finns bara en tom sal där en israelisk arkitekt har låtit ett hönsnätsliknande material leka med rummet. Det skimrar och det är mjukt och fascinerande. Metallmaterialet ligger som sidentyg i veck och valv. Det är så enkelt och det är utan budskap. Det var precis den renande effekt jag ville åt. Och därefter Journals of A Scandal med Judi Dench och Cate Blanchett. Bisarrt påträngande och jobbigt känslomässig fast jag tyckte om den. Med vin och ärtor och Borat (en man jag inte vill ha) tillbringar jag kvällen i min säng för att sedan beöka marquisen. På marquisen vill jag inte heller ha två män.

På morgonen läser jag Jalouse i sängen. På eftermiddagen läser jag Bon på kajen. Solen i ansiktet, jag kisar. Senare skall jag träffa YS, för vi går om varandra hela tiden och hinner aldrig ses. Men när jag sitter där mitt i massan på place Bellecour känner jag att han har glömt det (jag vet det, jag lär mig dessa fransmän) och han har faktiskt somnat och glömt alltihopa. Vi träffas senare för att gå ända upp till Fourvière till fots. Han pustar, men jag tycker inte att det är jobbigt och det är lite konsigt. Däruppe vecklar stadsbilden ut sig framför oss och jag säger att det här är kliché, han säger att klichéer är bra. Jag säger ibland. Nedanför Fourvière finns en liten trädgård, men det är kallt och redan mörkt, och den är inte till stor beskådning.

Hemma hos Ollie är det full soirée med mat och massa lokaltillverkad ost och sedan desserter, tre stycken - chokladkaka, marängtårta, våfflor - och dricka hela tiden - vin, mousserande, vodkadrinkar. Ett mess säger kom till marquisen vi är där allihopa. Jag undrar faktiskt vad det betyder. Vi tar taxi till Qboat. Jag dricker en god citrondrink och tycker att stället är okej, men det beror kanske på mitt goda humör för vid min sorti märker jag att det egentligen är lite hemskt. Jag går till marquisen och ser alla namnen. Jag hälsar på några. Sedan bestämmer jag mig för att det är jag som styr vad som händer och då vill jag gå hem.

Nu ser jag Paris, je t'aime och det gör jag verkligen, men inte filmen. Jag behöver riktig storstad, smuts och sånt väldigt snart, det känns. Det måste vara min sentimentalitet, men Paris, jag kan inte komma över den staden. Jag tror att det är mitt naturliga habitat. Och nu skall jag se Les poupées russes, dricka latte och äta crème brûlée. (Den här veckan har jag pluggat sammanlagt 3 timmmar och det känns inte alls.)