touche pas à mon sneaker!

Nyss kom Ollie med nya numret av Quote. Jag öppnar det i febrig säng och läser om rapartisternas far-son-relationer, the Game ger sin version och 50 cent ger sin. Timbuktu och Eye n' Eye har också versioner att delge, saker att berätta. Det är gemensamt, vi har det allihopa och det handlar om olika relationer, om misstag, snedsteg och förlorad tid. Jag bestämmer mig för att det finns stunder när man kan orka ångra saker, och andra stunder när man måste fortsätta göra saker. Det får vila det här med hur världen ser ut och hur man skall förhålla sig till den.

Jag bläddrar vidare i ett lite äldre nummer av franska Numéro med näsan framför Angelica Houston, modefotografi när det är som bäst, och en växande textmassa. Jag har inte intresse i läsandet, nej jag vill bara se bilderna från parismiljöerna, de perfekta kropparna, platåskorna, de röda läpparna, de skarpa kontrasterna. Kanske, möjligtvis men tveksamt, behålla ett enstaka citat medan jag sakta slumrar in. Hos mig infami. I Sverige epidemi. Överallt disharmoni. Bläddrar mer och nickar till, jag har en varm och trött kropp. I de yttersta delarna värker någonting, kanske är det febern, kanske är det något helt annat. Emellertid, min nacke är stel och den vet inget annat.

Bilderna som projiceras på näthinnan ristas in för att sedan flyta ut. Och ett par röda skor vinglar med mig där jag ser mig, vart jag går. Allt jag är ett ögonblick i mina röda skor; totalt hämningslös, passerat-okej-direkt-till-fängelset-galen, verklighetsbefriad. Hur sedan nattens sista timmar blir till vakuum på regnbågsfärgade pinks (de övergår alltid till gryning där). Jag kan inte ens förmå mig själv att återerinra hur det brukar kännas, eller allra minst hur det känns den här gången. Och luften i taxin blandas med fler bloss av alldeles för många cigaretter, alltmedan koncentrationen som borde ligga på L-S vid min sida ligger så mycket längre bort. Den fastnar inte alls vid mjuk hud på en varm och välkänd hand.

Förmågan till fokus är på oändligt avstånd, helt bortom existens. Men det måste vara häxkonst, för när jag nyktrar till har verkligheten alltid hunnit ikapp, den springer upp bredvid mig. Och sedan lutar den sig bekvämt tillbaka på allt det som jag så bestämt inte skulle tänka på. Hur världen ser ut och hur man skall orka förhålla sig till den alltså. Sorlet av tankar pågår oupphörligt i mitt bakhuvud och min hjärna fortsätter i ren desperation sina försök att filtrera. För det finns fortfarande det där filtret av saker som är små ljusa drömmar i min tankesfär: ett par sockersöta nya sneakers/varma cookies with dark chocholate and pecan från Pepperidge Farm/samtal med Sof som får mitt hjärta att växa litegrann att bli lite större/det varma ljuset av eftermiddag som lyser i mitt ansikte på kajen/