quel bordel

Jag läser på nytt om en konstutställning jag vill gå på. Jag låter det ligga emellan funderingarna kring hur jag kan avstyra en sak utan att såra någon för mycket. Det ligger som en klump i min mage, som en skugga över min karma. Sedan tänker jag att jag antagligen tar mig själv på mycket stort allvar. Och jag tänker att jag nog vill ta det där erbjudandet och åka till Paris. Paris. Men att veta vilken vilja som är min, att särskilja det ena från det andra är nog det svåraste jag vet. Jag tar besluten sedan säger jag, men egentligen väntar jag på att någon annan skall ta besluten i min frånvaro. Under tiden springer jag i mina Reebook high-tops, jag borde köpa nya. Jag springer, det regnar mot mitt ansikte och luggen blir väldigt blöt och klistrar sig fast mot min panna. Bästa delen är att få stretcha, jag låter det ta längre tid än själva träningspasset. Jag duschar tills vattenångorna fyller badrummet och E suckar för att varmvattnet tagit slut. Min kropp tinar långsamt och musklerna slappnar av. Om bara vattnet kunde skölja ur min huvudskål på samma gång. Det är stunden av klarhet och ingenting och närvaro i stunden som jag får när jag springer som jag vill åt. Och ur den svaren på alla mina frågor, klarhet och principfasthet i alla beslut. Eller hur.