it's a walk in the park it goes

När vi såg the Rapture spelade en man på koskjälla, en annan man hade vita sneakers och vann mitt hjärta. I publiken fanns en man med Oddsters-bågar (inte för att jag saknat den typen av man, eller för att det längre är någonting speciellt, men det var en välbekant syn ändå). Dagen därpå flöt förbi utan att jag riktigt minns vad den innehöll. Jag minns att jag gick en promenad på kajen när jag plötsligt blev väldigt svag. Det blev att vila, äta gigantisk chokladpralin och dricka latte i min säng medan ljudet från ellis youtubande fyllde mitt sinne. Parallellt hade vi förfest med vin och ärtor, man vill ju ha en backup så klart: myskväll känns för mycket som ett wild card. Två peppmess från kidet, några överväganden senare, det blev likväl en utekväll när jag drog mig upp och ut - klockan var två på natten, såhär är Frankrike. Sedan dess har inte mycket hänt. Söndagen i sängen med en bok. Pizza och top model (varandras perfekta motvikter). Vardag igen. Middagsbesök, kafébesök, biobesök. Snart helg igen. Min telefon ringer och piper, jag förstår inte hur det blev så. Ett mess uppmanar mig att komma till Paris, hur blev det så?