je m'en fous pas mal

Upp och ned en kaj, runt sjön, bakom kullen, mina promenader tar mig överallt. Inte bara det, jag har till och med sprungit - första träningspasset på ett år - och fått svida rejält genom både huvud- och träningsvärk. Det var de där kvällarna på båtarna också. Som börjar måttligt med vin och godis på nya MILK och slutar i galenskap och nya bekantskaper som känner gamla. Det är bara att godta att ingenting någonsin blir helt nytt här igen. Men likväl, till min mobiltelefon läggs nya nummer, nya sidor av samma sak helt enkelt. När någon slags skateprofil från Paris gör hjärtsymboler åt mina sneakers är det bra. Jag trivs i mes baskets igen, tid har gått, street har återfötts och landat mitt in i min garderob. L-S är där som en skugga, "c'est trop amusant" skrattar jag, det överraskar mig när jag märker att jag verkligen menar det. På väg från kajen till något annat - vi vet som vanligt inte vad - träffar jag snubben med kepsen - som vanligt det var det jag sade. Vi står där bron börjar, det blåser, och han är på väg till Shanghai. Och jag då, skall jag låta vinden ta med mig någonstans, jag som inte vet vart jag är på väg? Viens, det ropar på mig från fler håll än jag kan hantera, utan urskiljning jag låter den starkaste rösten vinna. Fint och flyktigt tänker jag i stunden, men nu blir jag mer nostalgisk. Hej, bis, hejdå, bis. Det är så hela tiden och den enda upprepning som ger kontinuitet till mitt franska liv. Ett skateproffs, flera skateproffs. WE och van's. Je m'en fous och tu es belle. Nu är det helg på riktigt och vad ska man säga. Det är bara att sminka, duscha, dricka och låta skådespeleriet börja. Klä på, klä av, nicka, dansa - fortare, fortare. Låt det inte stanna, gud förbjude, att låta det ta slut.