the sweet escape

Din klädstil är individuell påpekar någon, och jag tittar ned på min by Malene Birger tröja, den som jag genomgående hela sensommaren, hösten, vintern och nu våren har använt som en klänning. Jag tittar ned på tights som bärs över andra tajts, klart himmelsblå tights. Jag ser ned på sneakers eller andra lika fina skor, ur mitt urval av varsamt utvalda skodon. Återigen säger någon, med denna gång någon annan; dina kläder, inte att jag inte tycker om dem, men du blandar upp dem mycket originellt. Un peu londonienne säger skateproffset. Jag tar åt mig av vad jag ser som fantastiskt fina komplimanger och behagas av att känna mig som fint representerad av dessa yttre lager.
Jag dricker en drink - någonting med vodka och cava och ett färskt hallon som ensamt simmar runt - på samma ställe där vi måndagsslarvade en gång tidigt i höstas. Det är som om det varit vakuum i den trögflytande degiga massan av tid, som om vi inte har rört oss ur fläcken sedan den där förra gången. Jag är hjälplöst fast i ett enda oavbrutet drinkdricknings-maraton. Huset och den lilla söta barägarinnan, som alltid blir lika entusiastisk när vi kommer, bjuder på mint- och kaffeshots toppade med grädde. Shots kan bli nya grejen tror jag. Och efter mödosam överläggning med två fransmän (de hävdar bestämt att marquisen stänger klockan tre, och jag säger att jag hoppar naken i den mörka Rhône om de har rätt, för jag borde veta, jag som slutar kväll efter kväll i samma postion - ena armen lutad mot båtens bardisk) hamnar vi hur som helst på La Plateforme där det är elektronika-soirée. Jag bollar fram och tillbaka, den ena mannen och den andra som likt gubben-i-lådan aldrig ger sig. Jag tänker att nu får det räcka, nu går jag kanske hem - men aldrig. Jag konverserar en fransyska och L-S knackar mig på ryggen, är du här?När vi går därifrån - med sikte på en annan båt - hojtar den ene vakten "bonne soirée Rebecca" och resterande delen av mitt sällskap tittar upp med förvåning.
Till slut, med ena armen lutad mot marquisens bardisk, tänker jag ändå att nej, det får vara nog. Men aldrig. Hälsar du inte nu? Det är en fras jag får höra lite oftare än vad som kan kallas okej, men det är ju så svårt att separera alla dessa ansikten som kommer mot mitt i en strid ström av kindpussar. Jag landar på en bilhuv. Jag lyssnar på Sexy Sushi och the Knife i någons mp3. Jag går faktiskt hem till slut också. I trappuppgången ringer en vän och vill ta en kaffe, klockan är halv sju på morgonen.
Jag gör absolut ingenting av det jag borde. Det börjar bli en liten ångest ändå. Men hemma hos oss har vi apéro och doppar bitar av franskt lantbröd i den perfekta guacamolen. Y-S ringer och jag försöker uppgradera mitt franska mobilspråk från de givna telefonfraserna, men det fungerar uppenbarligen inte för lite senare får jag ett mess som säger jag är ledsen men jag förstod väldigt lite av vad du menade under vårt samtal. Sedan ringer A från marquisens köl och jag förstår väldigt mycket vad han menar. Jag dricker lite mer av vinet och blir odrägligt otrevlig och lite bitchig, sådär som jag blir när berusningen är som bäst och jag har som allra roligast. Väl på ingång, mycket sent, springer vi såklart på de där två bästa vännerna som ingen någonsin lyckas klura ut. Vi ramlar bokstavligen omkring, snurrar, dansar, dricker och alla som vi känner är självklart där. Den där vännen är glad att se mig. A, som alltid med sitt stora hår och sin stora näsa, han har tagit något, och jag påminns om varför han faktiskt är intressant, alla dessa osmickrande karaktärsdrag till trots, för just nu är han roligare än någonsin. Och jag rumlar runt med den där snubben som fick mig att landa på en bilhuv natten innan, det är oskyldig galenskap. Sedan messar L-S från andra sidan baren och jag ser det som hopplöst att svara. Snart konverserar jag två fransmän längs en kaj, de tycker att min franska är så bra, men i ärlighetens namn förstår jag nästintill ingenting som de börjar prata blixtsnabbt på l'argot och verlan. Jag röker en vogue sittande på en diskbänk i en nyinflyttad lägenhet vid rue Victor Hugo. Det är så långt ifrån var jag har varit att jag inte ens bryr mig om att jämföra. Utanför porten försöker jag lokalisera mig, jag får syn på en flod och hoppas att det är Rhône och inte den andra floden. Saône. Hela vägen hem falsksjunger Håkan Hellström i mina hörlurar, det är jag som promenerar i den sommmarvarma söndagen, iklädd tröjan som för alltid framöver får fortsätta agera klänning. Det är dags att komma ned ifrån alla rus.
Det svenska dåliga samvetet för att jag inte njuter av vädret plågar mig... Allt jag gör bäst är att vara nedbäddad på sovloftet. Så nu när det har börjat regna (och det låter som störtskur mot plasttaket på terrassen) känner jag mig lite mer okej. Låt söndagsflödet omfamna mig med stundande matlagning och film.