as above, so below

Och där lämnar jag landet.

Jag öppnar ett dokument på min dator som är sparat den 17 december i vintras och läser Vill säga hejdå och ta avsked, men till vem? Var ska man börja, egentligen? Allting går i cykler och nu är jag inlindad i samma känslotråd. Jag skickar tre mess och får två svar. Det ena läses Varför inte? Det andra smälter mig till smet Det är för jobbigt att säga hejdå till dig, och jag är verkligen ledsen att du åker. Jag är så glad att jag träffade dig. Vi håller kontakt, behåll ditt vackra leende. Det tredje, det jag aldrig får, blir såklart det som känns allra mest.

Två väskor står packade till bristningsgränsen och väntar i vår hall som ekar tom utan 20 par skor. Jag är liten och otränad, men de är blytunga och jag vet att det här kommer aldrig någonsin att gå. Det måste gå tänker jag. Det har regnat nästan hela veckan, men sista helgen spricker molnen upp och solen lyser över vår bowl. Inombords har jag hjärtkramp när jag tittar på saker och tänker, det här är antagligen sista gången, antagligen sista gången. Folk frågar om jag inte kommer tillbaka och jag svarar nej. Allteftersom dagarna går börjar jag tänka annorlunda och sista söndagen känns inte någonting längre alldeles säkert.
En av de där sista kvällarna sitter jag med Elli och S-U på en bänk med en omtalad tandoori sandwich i min hand och lite senare dricker vi Cock’olada och vodka-orangina under spindelnäten i vår lägenhet. Jag tänker att om jag någonsin skall ha ett riktigt förhållande så vill jag ha det så. Vi tar med oss riktiga vinglas till kajen, och jag röker frenetiskt för att vinna någon form av kontroll. Jag rumlar runt i marquisens köl för sista gången omringad men inte av de jag önskar. En man från Lyon 2 borde jag antagligen känna igen för han berättar hur han känner igen mig från universitetskorridorerna i höstas och hur han brukar se mig med min lugg, min visselpipa och mina glow sticks på vår båt. Uppe på däck känner jag hur det börjar tåras och kittla i halsen, jag tror att jag är för full eller för sentimental, men B-O berättar att det är någon slags gas som läckt ut, båten skall utrymmas. När jag tittar upp ser jag hur alla runtomkring står med tröjärmen mot munnen och hostar. Jag går över landgången, jag går hem, jag går i blindo mot guillotière och hör någon bakom mig säga Just det, det är hon, hon som ibland har mustasch.

Först tänker jag att det kommer att lösa sig med packningen, det måste det göra. Men det går inte hur mycket jag än viker och veklar, det går inte ens om jag hoppar på väskorna eller checkar in mitt handbagage. Jag ber feta paret att ta med två ikea-påsar med saker i sin bil när de kör hem i augusti, och det räddar min värsta nöd, men vid incheckningen har jag ändå 36 kilos bagage. 16 kilos övervikt. Vad gör man? Hem måste jag komma, och inte utan mina väskor.
Den allra sista kvällen klappar jag på Ellis rygg i hallen vid place des terraux, jag ser ångesten bilda ett ledset moln över hennes huvud. Hennes avsked gör ont i mig, på andra kusten är hon för långt bort. Min kajpromenad hem lyssnar jag på musik som skall få mig att hitta peppen och jag gör det allra sista på rue pasteur, jag duschar och städar, jag packar och plockar till klockan är halv tre och då inser jag att jag måste upp klockan sex. Klockan halv åtta tänker jag inte på hejdå men jag avlägsnar min kropp från denna franska stad, jag tar tramen till stationen, jag tar bussen utåt Satolas, jag tar planet och lyfter därifrån, och när jag landar är det någon helt annanstans.