i'm going to tell you a secret

I’m so much more grateful for everything that I have, even just to have a pillow at night or food. You know my gratitude has gone up so much and I just realize that the media used me to make fun of and be mean about it.

(Menar du verkligen det Paris?)

Det är sommar det vet jag. Det vet jag för jag hör fiskmåsarna skrika medan de cirkulerar över kaféborden, det vet jag för på östkusten värmer solen upp stockholmsk attityd. Det vet jag för ombord på tåget som korsar Sverige en måndag mitt i juni förskjuts tankar om viktigheter. Att det inte är jul eller ruggig höst, eller stundande vår vet jag ändå inte. Det som avgränsade årstiderna från månaderna och minuterna är inte längre uppenbart.

Jag ifrågasätter mig själv. Och just nu, i hemlighet, önskar jag mig mest av allt att jag var en av de där franska männen som aldrig behövde tvivla. Ibland när man tappar alla definitioner på sig själv, och glömmer att man minst av allt behöver definera sig själv. Och fortsätter ifrågasätta sig själv. Då har tvivlen vunnit.
Och när nästa vecka börjar redan innan det har hunnit bli måndag morgon, när man tvingas föregå dagarna, när kalendern fylls på och timmarna bokas upp, då springer tiden iväg med det man schemalade och frågorna får inte längre samma relevans. Men jag är inte övertygad om att det är något bra.

Så solen lyser över huvudstadens gator, gör tunna lädersulsinlägg sladdrigt mjuka, ger plånboken illusionen av välfylld. Dagarna läggs upp kring klara skratt och nya köp och nästa måltid. Jag börjar trött och slutar trött. Men nöjd, mer nöjd. Så irriterande att man inte kan få trampa i takt längre stunder bara, nu har min Sof bytt svensk västkust mot fransk riviera. I sex veckor.

Gruppaktiviteter, helger och högtider ger alltid ångest. Ibland lyckas jag lura någon något annat men det är bara i stunder av rätt humör. Jag har grundtillstånd introvert. Men så fungerar det inte, det är midsommar och att sitta hemma är för sorgligt även om en bra film, en filt och en stilla lägenhet är allt jag önskar. Jag har handlat köttbullar, jordgubbar, nötter och sill, jag hittar båda mina Levi's jeansjackor i föräldrarnas garderob, jag är försenad men blir upphämtad i bil, så jag stannar inte hemma det är för sorgligt. Nubben är godare än vad jag minns och när jag får prata franska med två fransoser som båda har läst i Lyon är min kväll ändå ganska förgylld. Men någon gång under aftonen blir jag ilsken och upprörd över ord som yttras. Enkelspårighet är den värsta synden. Att vifta bort någon som öppet ifrågasätter sig själv är den näst värsta.

Mitt manifest: 1.Man får inte tvivla på sig själv hur mycket som helst. 2.Men allra mest får man inte trycka ned någon annan för att själv kunna må lite bättre, det är gravt och helt förkastligt. 3.Go Paris.