fotspår

Jag skulle kunna skriva om det som är lätt. Som salt som gör håret strävt efter de första sommardoppen eller gräddig vaniljglass, immigt kyld corona och hur vi misslyckas att rita falska stämplar utanför riorio/white russians i baren, metallic grön bandeau-baddräkt längs kroppen, potatissallad med kapris och rödlök i ljusa juninätter med dessa andäktiga rosa solnedgångar som fond/som siciliansk caffe freddo med mandelmjölk, kinden mot min egen kudde, tre busiga syskonbarn när de koncentrerat lyssnar till bokstäverna som blir till sagor och som ostmackor till pappas färskpressade apelsinjuice.
Lätt.

Men det är inget av det som bildar mina ord. För orden formas runt hål i min tillvaro, de kantar hålen, de försöker dyka ned i dem.
Försöker rentav fylla dem i rena villfarelsen.
Den utsnidade schablonform som min kropp lämnade efter sig för nio månader sedan är inte längre måttad. Så när jag försöker att få min kropp att passa in, när jag pressar ihop mina inre organ och håller andan upptäcker jag att den rätta pusselbiten inte längre är jag. Vid dess sida står en förrvirrad kropp och försöker förstå hur dess föregångare bar sig åt, hur hon lyckades med det att platsa. Det är en avgrund av förlorade saker mellan mitt då och mitt nu, men varje mist bit har lagt sig som en avlagring på min hud. Jag vet inte längre vad man gör. Hur man gör.
Någon lever alltså mitt liv men jag spelar inte, jag har courtside tickets och hör matchens kommentatorers fraser gå rundgång mellan mina öron. Jag är min egen åskådare och funderar på var jag numera platsar. Det är inte där jag är, inte där jag var, inte i det jag lämnade.

Så hon som bär mitt namn träffar sina vänner, börjar på sitt arbete, går rundor på stan. Hon står i en reception och är fönumstig och käck och allt det som krävs, hon försöker att klä sig mer enligt någon norm. Hon gör allt det som förväntas av henne och kanske lurar hon någon att tro att det faktiskt är jag. Allt medan jag är nedbäddad under duntäcket i rummet med finporslin hos mina föräldrar, tittar på säsong efter säsong av Entourage och börjar tro att min sanna jag faktiskt finns där hos Vince, E, Johnny och allra mest hos Turtle i sina dunks och sina PJs.
Sedan finns det stunder som överrumplar mig genom att göra mig delaktig. De inträffar oannonserat på en sträv klippa vid ett salt hav , på promenad längs Haga Nygata när den badar i eftermiddagssol och i en trappa som jag springer upp-ned med fyllda flyttkartonger i famnen.
Annars existerar jag enbart framför ännu ett avsnitt Entourage.
För när jag dricker vin händer andra saker. Då pratar jag amerikanska på en balkong, doppar jordgubbar i glaset och blir utslängd från Park Lane iklädd en orange jump suit. Jag är ointresserad. Jag dansar i blå metallic leggings och med lila metallic band runt mitt huvud på Bam Bam. Jag låter blicken svepa längs båtens väggar och ser ansikte efter ansikte på folk som aldrig slutar återkomma, ansikten som växer till enorm storlek. Jag måste blunda, jag måste krypa upp och undan i en fönsterkarm.
Det är flyktigt.
För mig är det flykt.
Och jag är ändå mitt i min egen kontext.