låt inte regnet sluta falla

Insikt man kommer till när man flyttar utomlands - och återvänder - gång på gång: Lämnar man basen försvinner alla måsten. Vänder man åter hopar de sig och anfaller i flock.

Förutom telefonsamtal och räkningar och abonnemang och fler papper med namnunderskrifter att fylla i är det en väldigt intriglös vardag jag lever. Obarmhärtiga skyfall och vända blad i boken och titta på ett nytt avsnitt av tv-serien. När jag inte är sysselsatt med alla måsten eller fler arbetspass förstås. Jag vänder blad i boken på spårvagnen och det blöta paraplyt i knät gör mina leggings fuktiga därunder. Jag vänder blad i boken när jag sitter ensam i lunchrummet på jobbet under en rast, regnet immar fortfarande rutorna. En full finne går med vodkaflaskan i handen mot sitt tält genom ösregnet och jag klandrar honom inte för det. Hur kan man klandra någon som på semestern skall sova i ett tält uppställt på lera och säkert frysa som en hund därtill? Jag vänder blad i boken när jag äntligen ligger min säng på kvällen med tunga och trötta ben under duntäcket. Jag har köpt stödstrumpor, de använder jag dagen därpå.
Men jag sovrar. Eller vad kallas det när man väljer att inte lyssna på de meningslösa ord och det kalla prat som utbyts mellan gäster och kollegor? Vad kallas det när man själv upprepar de meningslösa orden eller spiller det kalla pratet, men avskyr det? Pennkjol, vit blus och svarta tygskor - jag känner mig trots allt något fin på min arbetsplats. Finare än finnen med vodkaflaskan.

Jag tittar på tv-serier, dricker te och äter tunnbröd när jag kommer hem efter jobbet vid midnatt. Sedan somnar jag och det är mitt i natten och det regnar förstås.

Jag svär högt och önskar att jag kunde hitta några fler, mer konstruktiva, sätt att få ut mina aggressioner när jag vaknar på morgonen. Innan de tre timmar har passerat som det tar för mig att åter bli människa. Som min lillebror till exempel. Min lillebror brer sina polarmackor, hyvlar ost som han lägger på dem, häller upp mjölk i ett glas och lägger i o'boypulver, sedan ställer han in alltihopa i kylen. På morgonen när han vaknar är det bara att ta ut den färdiga frukosten ur kylen och äta direkt, sedan drar han på sig kläder och går hemifrån. Ett, två, klar. Han kanske har hittat hemligheten till en dräglig morgon? Nej, det skulle aldrig fungera för mig.

Men poängen av allt är att jag klagar inte. Jag klagar inte för jag gillar regnet, jag gillar cykelturerna och jag gillar de långa förmiddagarna. Jag gillar känslan av att någoting faktiskt har gjorts under min dag. Än så länge.
Märk bara än så länge.

Att säga till någon att man inte vill att regnet skall sluta falla är ett mycket dristig företag. Det är en kontroversiell fråga det här regnet, det kan få en att framstå helt anormal om man trivs med det. Åtminstone bland mina kollegor. Men jag säger det här hur som helst för ordet är fritt:
Nej snälla, låt inte regnet sluta falla.