a room with a view

September börjar med bitskt kyliga morgonar, med eftermiddagarna som passerar i förbifarten. Med varligt förlåtande kvällar. September börjar och jag dras med. Göteborg ligger kvar, trots att gamla gator får nya betydelser. Stadsdelarna ligger kvar, även om jag korsat innerstan och bara rör mig mellan Östra Skansgatan och Slottskogen, de finns kvar någonstans där bakom huskropparna. Molnen ligger som en huvudvärk bakom Haga-Masthugget-Majorna. De ligger tungt och trycker längsmed havsbandet. Det är bara jag som har dragits med.

Jag ägnar mer tid åt studierna under en vecka än vad jag gjort en hel vårtermin, men inser ändå att jag inte är en journaliststudent med vad professorn kallar ett "kall". Det är inte alls givet att det här kommer att leda till något meningsfullt, ens till något bra. Vi har övningar och jag skalar och skalar, på språket och på innehållet och skapar så klart någoting att lämna in. Men jag undslipper inte känslan av att det finns värde i det jag skalar bort och att ju mer jag tar till mig av journalistiken desto mer förlorar jag av något annat. Det är onämnbart. Och läraren säger att mitt språk är bra, om än för formellt. Jag önskar att jag förstod.

Jag besöker matbutiker där jag packar kassar med rengöringsprodukter. Men sedan blir de ändå bara stående i skåpen, golvet blir smutsigt och jag bara rycker på axlarna. Vindsnyckeln försvinner, jag glömmer bort att tvätta mitt hår. Mitt hem fylls och förblir vackert fast ostädat. Jag går på högvarv, men det dämpar inte rastlösheten. Inte det minsta. Jag önskar att jag kunde och fick, fick fortsätta bort, ut och mot något annat. Men det går inte, det gör inte det just nu. Och jag måste fokusera, stilla mig och prova på. Fast jag önskar ändå.