take this to your heart

Klockan är kvart över fem på morgonen, kaffet uppdrucket och dagens tidningar landar på dörrmattan. Dagens nyheter är inte nya: Kyrka tystade ned övergrepp mot barn, Tre vårdcentraler erbjöd läkartid och Glaciärerna smälter snabbar än väntat.
De är stolpar, påminnelser - allt är inte som det skall.
Klockan är tio över sex på morgonen och staden ligger påfrestat utmattad och stilla efter Gothia Cup discon och påtvingad semesteridyll. Enstaka cyklister på väg i motsatt riktning, en pensionär som gör tai chi bredvid ICA focus parkeringshus och trötta sneda ögon på bussarna in mot staden. Överkörda mördarsniglar som ligger utsmetade i ett klister av snigelslem vid svängen Beckmans gatukök, de ligger alltid just där i ett kollektivt självmord efter regnet. (På DNs hemsida står det att läsa att en krögare i Skåne serverar snigeltoast.) Lövverken är nyduschade och den fuktiga jorden sprider doften av skog fast äntligen äntligen är himlen en hög kupol som ger andrum. Det är alldeles för tidigt det är givet, men att molnen ligger som lätta penseldrag gör att förhoppningar om vackert väder gror hos oss som måste vara vakna.

Det vackra vädret är en skymf för när det åter försvinner bort är jag nöjd. Regnet berättigar min idegång, berättigar att jag inte alls är någon rolig människa just nu, berättigar att jag inte har varit ute ute på mer än en månad eller ens träffat någon av de bästa vännerna.

Klockan är halv ett på natten och innan jag skall somna - för jag måste om jag någonsin skall orka stiga upp när alarmklockorna ringer klockan fem och fem över fem - precis innan jag skall somna visualiserar jag möbelkombinationer och färgsättningar och livsmönster. Det är slutet av julimånad men allt jag vill är att det skall bli slutet av augusti för jag inbillar mig själv att livet börjar då igen.

Lillflickan frågar vem bryr sig? Säger att fiskmåsarna inte bryr sig i alla fall. Lillflickan får välja vad hon vill när vi fikar på Nöller, väljer grön festis och kokosboll och vi sitter i fönstret och snurrar på barstolarna som ser ut som marsipan och tittar på kända och okända hipsters som paraderar förbi. De höga midjorna på de svarta kjolarna och de smala byxbenen ser likadana ut, de slarviga knutarna och mörka bågarna har man sett så många dagar nu, det känns som en halvbra modevisning som har fastnat på repeat. Lillflickan får köpa ett glasögonfodral med Hello Kitty på för det matchar hennes Hello Kitty klänning, Hello Kitty Pez, Hello Kitty väska, Hello Kitty mjukisdjur, Hello Kitty tights. Jag förälskar mig i en Hello Kitty magväska, men det finns absolut inga resurser till en sådan just nu.

Klockan är kvart i åtta en fredagskväll och folk trängs i kassorna på IKEA. Personalen är stressad och irriterad i stängningsruschen, de vill hem till chipspåsen eller ut till polarna på ölhaket och i snabbkassorna fuskar alla för de har mer än femton varor att scanna. Mamma ger mig en stor vacker rosafärgad porslinsvas med guldemblem och gratulationer på Margaretadagen. Hade farmor levt hade jag fått ett kort på posten och på eftermiddagen hade vi ätit gräddjordgubbstårta tillsammans, men nu finns hon inte och då spelar det inte någon roll.

Dagen är nästan slut och jag lyssnar på en spellista som E gjorde till mig i ett hjärtskärande avsked före jul. Det har gått tillräckligt lång tid för mig att smälta att jag inte längre är på kontinenten och det börjar bli jobbigt. Jag tänker på att hon är där just nu och går våra kajer och ser välkända silhouettes och jag saknar det. Jo, jag saknar det.

En annan sak och en parantes i sammanhanget är att man på DNs hemsida också kan läsa att världens längste man och världens - förmodligen - kortaste man har träffats. Artikeln är opersonlig men till den hör en väldigt fin bild, världens förmodligen kortaste man är klädd i smoking och den längste har ledsna ögon. Vad det har att säga om någonting, om det säger något om någonting, om det har jag inga spekulationer. Men det är en fin bild.