don't you know tricks are for kids?

För att klara den här sommaren behöver jag en strategi. Jag behöver en strategi för alla måsten alltid, men just nu mest en strategi för mina timmar bakom receptionsdisken. Förra året bockade jag av varje dag på en lista, inte nog med det, jag fantiserade om att bocka av på listan. Medan timmarna arbetades av tänkte jag när jag kommer hem får jag åtminstone bocka av på listan. Min strategi i år är inte helt utarbetad. Det började som en strategi. Den liknade en tanke som att business är business, leisure är leisure - jag skall inte beblanda de två med varandra. Misslyckandet ligger som en öppen blomma i min hand. För varje gång jag går utanför dörren går jag till jobbet, varje gång jag lyfter blicken är jag på jobbet. Utanför den verkligheten lever jag enbart i fantasivärldar, i böcker, filmer eller serier på tv. Mitt eget liv (mitt eget liv?) är pauserat. Det enda jag gör för mig själv är små söta drömmar omkring sneakers och kepsar jag inte har råd att köpa. Jag drömmer om sneakers och kepsar. Jag förstår förstås inte vad som har hänt mig, men sneakers och kepsar är allt vad jag vill ha.

Samtidigt väntar jag på ett resultat. Magkänslan är inte rätt, den varslar om det värsta. En film jag ser är skrämmande sann. Den är sann och ärlig och vad jag är vet jag inte. Jag var på villospår kanske, och en sekund av det kan förändra allt. Och ingenting - inte någonting - står i sådan makt att det kan göra det värsta tänkbara ogjort. Allt är gjort bara för den där enda sekunden. Sekunden då man tänkte det är ingen fara, det kan inte vara någon fara, jag märkte just precis nu att faran inte finns. Det är i de stunder man med rätt benämning kan kalla sig själv sin egen värsta fiende. Och sedan uppskatta allt om sekunden inte fäller avgörandet.