Greta Garbo is your thirteenth great aunt's ninth great granddaughter.

Makt att värdesätta liv, sådan makt finns inte. Ingen makt i världen är mäktig nog att existensberättiga. De finns frågor som omöjligt kan behandlas över fikat när telefonerna tystnar och två minuter blir överspillda, de finns frågor till vilka svaren i alla lägen blir floskler. Frågor om rätt till liv och rätt till död - till dem hör inga svar.

Jag tänker på alla de som var tvungna att födas för att jag skulle bli född. En fläkt av min farmor, hur hon doftade av vad som var en blandning Chanel No. 5, hudkräm och olivtvål, och turen i att hon blev utomäktenskapligt född i en tid när man inte fick bli utomäktenskapligt född. Och hennes mor och hennes mor och hennes mor igen. Alla tillfälligheter som ledde till just dem just då.
Men det är i en gigantisk nätbaserad databas där min mamma och hennes släktforskningsmedarbetare registrerar led efter led i ett nät av barn och relationer som jag upptäcker att jag är blodssläkt med Greta Garbo. Jag är även i rakt nedstigande led från de norska sagokungarna, Harald Hårfagre och Halfdan den Svarte, de vi läste om i fjärde klass i Oslo. Då när jag var tio år och gick den isbeklädda bron över ringleden fram och tillbaka till Tåsen skole. Snön försvann i kall vårsol och lämnade en avlagring av grus efter sig. Jag sparkade gruset på vägen fram och tillbaka, men allra mest på vägen tillbaka i frustration. Tillbaka hem där jag tittade på australiensiska högstadiekids i Home&Away och repriseringar av Dallas och åt av de kanelbullar som mamma hade bakat och frusit in en helg när hon hälsat på.

Jag tänker på hur märkligt det är med rötter, hur godtyckligt det kan tyckas att man känner hemmahörigheten i ett släktspår och inte alls i ett annat. Jag känner mig totalt frånkopplad det fornnordiska trots uppväxten i dess vagga, och så uppdagas att jag tydligen, bevisligen, stammar från dessa obamhärtiga vikingakungasläkter. Däremot känner jag mig tätt knuten till östeuropeiska rötter, till ryska anfadrar, till polacker som min morfars mor och mycket starkt till min farfars tyskjudiska härkomst. Till mina släktingar på andra sidan Atlanten, mer än de i Linköping, Kungsbacka, Jönköping - alla dessa köpingar och backor. Och till min farfar som dog mer än ett årtionde innan jag föddes, till honom tycks anknytningen absolut. Jag har aldrig klarat av historieundervisningen i andra världskriget, den har gjort mig illamående och fått det att svartna bakom mina ögonlock, men det sade jag förstås aldrig till skolpersonalen. Sådan blottning av den egna personen och svagsinnet besparar man sig själv och skolpersonalen. Kanske är det utanförskapet man känner igen sig i, kanske vill man känna sig lite utanför för att kunna erkänna sig själv unik.

Min ständiga lekkamrat under den första septemberveckan på Koster har blivit mamma. Hon dansade balett i Köpenhamn och mötte en australiensisk man. Hon flyttade down under och nu plötsligt är hon hemma i försommaren för att döpa sin lilla flicka. Jag visste ingenting om allt det som hände däremellan, för mig gick hon från att vara fyra år till att bli mamma i en handvändning. Jag som varit skonad åldersångest, till och med jag får svindel. Som på bilden längst upp så såg vi ut i höstsolen på Koster. Jag i bruna flätor, hon i blonda. Jag med Mickey Mouse tee, hon med en storebror som hette Dennis och som jag var hemligt kär i. Hemligt trodde jag, inte hemligt för dem. Vi lekte på klipporna, krossade nypon som vi gjorde klipulver av och åt vild gräslök, åt gräslök tills vi blev illamående och jag var tvungen att spy.

I alla fall, just nu är jag gravt uttråkad, socialt apatisk och nedgrävd i verklighetsflykt. Nu tycker till och med jag att det gott och väl kan få sluta ösa ned. Det här hällregnet dränerar mig på energi och jag har ingen lust att checka in fler husvagnsplatser.