"c'est nul que tu partes"

På övervåningen av ett pizzaställe i utkanten av lyons centrum. Jag i ett helt nytt sammanhang, jag dansande till fransk hiphop och gamla hits, jag och franska sjuttonåringar. Förvirrad och förvånad. Särskilt när jag stannar upp och frågorna får liv i mitt huvud: Hur hamnade jag egentligen här? Vad hände egentligen mellan det här och det där?

Det kändes som om social comme-il-faut hade suddats ut för en kväll. Det var kul, galet och befriande annorlunda. Det var som att få lov att kombinera det bästa av två världar: Saker som är så viktiga för folk i min ålder har man som sjuttonåring ännu inte vett att fundera på - gör dem mer naiva, men mest mer öppna och accepterande. Saker som däremot är viktiga när man går sista året på lycée - ja, de är inte längre viktiga för mig.

Avsked är så jobbiga, och jag orkar inte börja. Det är svårt att avsluta här när jag menalt redan börjat ställa in mig på att vara hemma. Mitt hjärta är i Lyon men mitt huvud i Göteborg. Och det känns nästan som att jag inte kan ta till vara på dessa sista dagar för att jag undermedvetet är helt i nedräkning till min avresa.

Så, tills jag har listat ut hur jag skall förhålla mig till det - tvätta, dricka glögg, plugga lite glosor, laga mat.