Lyon revisité (blood on my shirt)

Det kanske är såhär det känns att bli knivstucken. När någon hugger i bröst och buk. Sticker oupphörligen, 20, 30, 60 gånger. Eller kanske är det bara är för att jag precis har läst om vidriga mord som jag gör den associationen. Men när jag sitter på flygbussen från Saint-Exupéry och ser landsbygden förändras till en stadsbild, när jag ser tags från folk jag känner börja dyka upp på husväggarna, när jag ser tv-huset France 3, banken vid Part-Dieu, brofästet som jag tillbringade en natt under, båtarna ligga där likt minnesmonument då är det i alla fall så jag känner. Fast egentligen börjar det långt tidigare. Kanske när jag förskjuter packandet en hel kväll, en halv natt och till slut bara kastar ned allt jag ser i två väskor i stället för en, tjugo minuter innan jag måste gå nästa morgon. Kanske när jag ser vad L-S har skrivit till mig. Kanske är det då som jag tappar balansen totalt. Än en gång.

På bussen gråter jag. Jag säger det till Nils, Lydia, Ebba och Ollie mellan kaffebröden på Nöller dagen innan: Jag tror att jag kommer att börja gråta. De ser inte ut att tro på mig. Se tårarna rinner faktiskt. Men jag torkar, det här får ingen se. Stryker ut de svarta spåren som de lämnar på mina kinder.

Den första jag möter när jag släpar mina väskor upp från metron och in på rue de Pizay är en vaggande, vinkande Biggie. Biggie som undrar om vi kommer till Marquisen i kväll. Självklart! säger jag, av ren reflex, det är ju vad jag brukar svara. Utan tårar fortsätter jag krackelera. Den här helgen har redan utspelats så många gånger i mitt huvud, med alla tänkbara slut, alla otänkbara scenarier. Fina, sorgliga, fantastiska, med de allra mest fruktansvärda. Det blir inte på något av sätten. Det blir alltihop och ingenting alls.

Jag känner alla gator, hörn, till och med människorna som bor i husen, men jag är som borttappad i en helt ny stad. Så himla vilsen. Jag sover i sängen som är N-Os, bland hans satinjackor och skor, hans ex dricker mojitos i soffan men jag känner ingenting. Jag möter P-R, det känns ingenting. Jag springer på Y-S som lägger armen om mina axlar, och det känns fortfarande ingenting. Jag går förbi spelbutiken där R-F jobbar och ser honom stå därinne bakom disken, jag tror att han såg mig han sneglade ut, men jag tog snabba steg förbi. Det kändes mest ångestfullt. Jag träffar L-S och jag vill aldrig någonsin att han skall få veta hur mycket han är min akilleshäl.

Det är torsdag kväll på Marquisen och Biggie släpper glatt in oss med sitt hoho maggungande skratt. Det är som ett ögonblick står still på Marquisen och D-N säger Marquisen är inte det samma utan Bécca, Bécca är inte det samma utan Marquisen. Uppmärksamheten jag får är vad jag trodde jag var här för, men jag inser att det inte fungerar när jag lutar mig mot båtväggen. Det finns något annat nu. Den amerikanske DJn som skall spela på morgondagens soirée vill bjuda mig på drinkar och jag säger Visst, men jag ställer mig här borta så länge. Du kan ju komma bort med min vodka-gini sedan. P-R skall kanske börja skriva för Dazed & Confused. Jag säger vad jag gör och det känns fint i min mun. Man måste göra concours säger jag. Jaha! säger de. Vi går till R-Ys lägenhet som så många skamligt sena nätter/tidiga morgonar förut och den är etthundrafemtio skokartonger mindre. Han flyttar till Kina på måndag. Han berättar hur hans mamma öppnade varje kartong för att verifiera att det verkligen låg ett par sneakers i alla hundrafemtio stycken när han lämnade dem i hennes förvar. R-Y och P-R sitter i soffan och granskar en liten vit detalj på en sko, de nickar och säger mm. Jag vill spara den bilden som något fint.

L-S kysser mig och säger Du har saknats mig så att mina innandelar smälter. Samtidigt så har jag alla rationella tankar på min sida. Jag vet hur han är, hur jag är. Jag vet precis hur det kommer se passer och vad som kommer att hända efteråt. Det har hänt hundrafemtio gånger tidigare. Ändå låter jag det ske, med den enkla ursäkt som är helgen. Jag ångrar ingenting. Det är klart det måste bli så här. Men jag försöker förstå.

Det är som början på så många dagar här tänker jag när jag kommer ut på rue Victor Hugo dagen därpå. I kläder som inte är bytta och linser som är torra och smink som inte längre sitter som det skall. Det är lunchtid och tätt av köpsugna fransmän och fransyskor. Jag går hem i mössa till en halv grapefrukt och mina lakan. Jag tänker att om det här var allt den här vistelsen blev så skall jag ändå vara nöjd. Jag gör det till ett litet löfte mellan mig och mig. Jag sätter mig vid Ellis och S-Us sängkant och fnittrar och försöker minnas gårdagen.

På torget vid Bahadourian är det marknad med trälådor knippen färsk koriander och korgar libanesiskt tunnbröd. Det luktar precis så. Jag köper Lutenica, den är söt men den smakar inte som förr. Jag köper röd pesto den smakar inte heller som förr. På Casino vid Guillotière sitter samma hôtesses de caisse. På internetkaféet vid hållplatsen samma monsieur.
Det är fredag kväll och jag vill bara lägga en halv världsdel mellan mig och den här staden. Jag vill fysiskt avlägsna mig för jag kan inte genomgå den här känslostörningen igen. Jag dricker mojitos som inte vill göra vad de lovar. Jag går ombord på Plateformen utan min charm, utan förlåtandevildhet, utan min vilja att något skall hända nu. De ropar Bécca, Bébec, B-B-K. Vi kindpussas, vissa vet jag inte vilka de är. Mitt rykte passerar min person i den här staden, jag är typ kändis. De vill ta bild med mig. Och jag vill därifrån, men jag förmår inte röra mig. Så står jag där med en ciggarett klistrad i min hand, i baren och köper en öl, så stannar jag för jag lyckas inte få benen att bära mig därifrån. Jag vet ju hur vi fungerar du och jag. Precis så här, varenda himla gång. Jag vill ha Europa mellan oss. Det syns kanske på mig. Och jag bryr mig inte om DJn eller Justiceproducenten eller Fake eller alla andra som är någonting också någon annanstans. Jag bryr mig lite om SLPs satiriska repliker eftersom jag inte kan bemöta dem.

Så blir det lördag och lördag kväll och jag ger upp. Jag önskar verkligen tiden förbi. Längtar till gården i Linnéstaden och fönstren som lyser mittemot. Till lektioner, struktur och något mjukt som är illusion. För det här är för mycket på riktigt. Jag åker tillbaka ut till flygplatsen mycket tidigare än jag måste, jag trängs i gaten för jag vill gå ombord så fort jag kan. På Schipol lyfter något tungt från min bröstkorg. Och staden jag återvänder till har aldrig någonsin varit så mycket min.