på drift

Jag tror att kontinenten drivit längre och längre bort under den sista sommarmånaden och den första på hösten. Jag tror att vattenströmmar eller andra krafter har fått kontinentalplattorna att lossa och flyta söderut. Öresund har nog vidgats. Bron borde ha sträckts och gått itu, kanske har bilister blivit strandade på Pepparholmen när dåligheterna och gränslösheten har låtit gå. Jag hör röster i mitt huvud som bruset när man lägger en snäcka mot örat på stranden, de ropar högt, man hör det svagt, kom, kom, kom tillbaka. Jag förstår inte längre till vad. Men jag packar min väska bär den fem trappor ned på linnéstans charmiga trottoarer, går på ett plan. Jag dansar på paris paris.
Nej, jag ligger i en soffa fem trappor upp med himlen så nära som man kommer. Med det stora blå himlavalvet rakt i ansiktet genom fönstret och en kaffe på bordet. Med böckerna i knäet och filmer på datorn. Dagarna som skulle bli något, växa och bli ordentliga och viktiga blir oftast bara lagom trevliga, spontana, impulsiva. Men på msn säger någon fortfarande Lyon är inte Paris, chèrie. Viens!

J'ai compris tous le mots sjunger Celine Dion på iTunes som shufflar. Que le temps d'avant c'était le temps d'avant. Jag har inte alls förstått – något av det.

Så jag tar planet till Stockholm. Precis när vi skall lyfta tänker jag på en enkät i en kvällstidning appropå de senaste flyghaverierna och just då känns det inte alls naturligt att planet skall lyfta och landa utan krasch. Men vi seglar sakta över svenska skogar i orange och insjöar i oregelbundna former och tjocka, tätvävda mattor av moln. Det ser ut som höst brukar, jag lever insvept i ett täcke av parkas jag tar flygbussen in från arlanda och det är som höstkvällar brukar vara. Kalla och lite ödsliga medan mörkret lägger sig, varm inomhusbelysning som strömmar ut, tv-skärmar som blinkar blått i lägenheterna och tjocka sockor på ouppvärmda golv. Och Stockholm gör mig tillfreds och nöjd. Promenader på Götgatan och ansiktskräm i en papperspåse från Kiehl's, kaffe på Svart kaffe och många snygga klubbkids på Ace. Bästaste bästaste Sof säger saker som bara hon kan förstå och i minnet föreställer jag oss vadandes i röda höstlöv. Men jag kommer inte undan haveriet som sker någon gång under resans väg. Jag sitter återigen på ett plan som lyfter, flyger, landar och jag checkar in, går ombord, kliver av, hämtar ut mitt bagage. Men det är bara bits and pieces. Bits and pieces som faller isär på kommenteringen av den där artikeln, lägger hakan i händerna på bordet och krampaktigt håller emot tårarna som inte finns. Skärvorna måste vara en optisk illusion för ingen märker något och bitarna kan lugnt samlas ihop och dra sig tillbaka fem våningar upp till en soffa där jag försöker sätta mig tillbaka samman igen. Bits and pieces.

Jag äter comfort foods, soppa och valnötsbröd med mycket smör och ost. Jag förloras in i Twin Peaks. Jag går ut och låter tankarna skingras i den söta doften av förmultnande löv. Det är mörkt i Slottskogen när man går där på kvällarna nu. Sälarna har gått och lagt sig, pingvinerna håller sig inne. Hos fotografen på hörnet poserar en gammal klasskamrat i hallonröda lammullströjor från Ralph Lauren, på en affisch uppklistrad på en VA-box står en annan gammal klasskamrat med en skurmopp i handen och en text som läses Vem skall ta skitjobben? Jag går till skolan och allt jag gör är skitjobb och kursarna säger att journalistiken är det största skitbranschen. Det är bara merde rakt igenom.
Syster säger att allt inte alltid kan vara fantastiskt. Systern rättar sig själv, för vi vet ju båda att det faktiskt kan vara det. Så hur nöjer man sig? Nöjer man sig? Jag vill inte behöva borde, måste, ska. Jag bokar en flygbiljett igen och jag vet verkligen inte alls om jag borde vara glad eller skräckslagen inför det. Jag är på drift.