mellanslag

Trög gröt, simmig lera flyter mellan mina ben. Jag vadar i träskmarker det är Everglades och för varje steg jag tar sjunker jag lite djupare ned. Mitt inre är sumpmark och Göteborg är snustorrt, det har inte varit såhär på evigheter. Jag går promenader i Slottskogen på smala stigar där löven ligger som knastrande papper under mina trasiga skor. Sjuåringen och jag tittar på bambies i Djurgårdarna. Solen skiner på mammors och pappors och bäbisars ansikten. Sjuåringen frågar var det finns krokodiler i Göteborg. Jag vet inte säger jag och tänker på blickstilla krokodiler i Lyons guldpark. Jag tänker på mycket annat mellan dig och mig men jag säger bara det Jag vet inte. Vi glömmer krokodiler och alligatorer, pingvinen som ruvar ett ägg och pelikanerna som bråkar. Vi glömmer bort oss helt och kylan är inte uppenbar annat än på morgonarna så därför kan hennes fötter kallna utan att jag märker det och jag märker det inte förrän mina egna vrister plötsligt börjar värka medan vi leker på Plikta. Och jag märker att föräldrarna granskar mig och jag kan se deras tankar när de undrar om jag är barnets mamma och när jag egentligen blev mamma då (fast den tanken är ändå fin för då skulle jag lätt vara den bäst klädda mamman där).

När jag inte gör allt det där dricker jag kaffe och äter dounuts eller kokar pasta till kronärtkockspeston. Dricker mycket, mycket Brämhults morotsjuice som egentligen är för dyr. Under dagar i rad omvandlar jag mitt kök till en morotsjuicefabrik med juicecentrifugen jag fick av mamma. Jag skalar och skivar och pressar och ett halvt kilo morötter blir ungefär ett futtigt glas knallorange juice men det är ändå billigare än Brämhults. Sitter på KTB och jämför mina böcker med alla andras (mina är på svenska, mina är tunnast, mina har de mest färggranna omslagen) och skriver en tenta med för en gångs skull ganska goda förutsättningar. Jag går på en tentafest där jag faktiskt inte dör och jag vet inte om det beror på äppelvinet eller det vita vinet eller vodkan eller på de många cigaretterna, men jag dör inte det minsta. Pratar med en kursare och en annan och en till, jag är verkligen jätteduktig. Jättejätteduktig.

Lera blir till torrt damm men det är ändå samma sak.
(Så är det jämt dessa ambulanser i spårvagnsspåren på Linnégatan, som far fram och upp mot Sahlgrenska med blåa sirener som blinkar. De gör mig orolig, i takt med blinkningarna snörps hjärtmuskulaturen ihop. Får mig att uppleva de där katastroferna igen och igen -dubbelsidiga lunginfammationer-hjärnhinneinflammationer-hjärtflimmer-cancer.)
Jag sover under långa nätter lugnt och tryggare än någon annanstans in över gården, fem trappor upp och bara ett stenkast därifrån.

Well, jag myspacestalkar och facebookbrowsar och låter timmarna mellan mig och den här helgen som redan pågår för fullt i mitt huvud passera fort. Man tror att det skall bli bättre av förlorade timmar. Vad annars gör man. Jag försöker vada här, försöker ta mig förbi eventuella sumpmarker, försöker inte drunkna för det går trots allt bättre. Mina bits and pieces sitter fast, det är bara allt annat som jag måste upptäcka i tid, avvärja eller i annat fall lyckas ta mig runt.