att vinna en strid, förlora ett krig

De säger konstiga saker på lektionerna som får mig att tänka fuck-fuck-fuck off. De säger något dumt på tv som gör att jag visar fingret mot programledaren i rutan. Det står så många märkliga saker i tidningarna att jag slutar läsa dem. Jag förlorar inte striderna, jag tar dem aldrig.
Man gör en resa, vinner den, blir sjuk och går till doktorn som ger diagnos och skriver ut recept på medicin, men det hjälper inte alls. Det blir bara en notering i en ny journal på ännu en vårdcentral. Mer material för den som vill hitta dåligheter om mig, jag registrerad och kartlagd och för evigt stämplad av mångmiljonsföretag och cyberrymd. Dygn går i mitt hem. Jag vill inte erkänna att jag dör av tristess så jag kollar på Walk the Line-Factory Girl-Sicko-2 dagar i Paris och nya tvserier-gamla tvserier. När eftertexterna rullar, i pausen till nästa film, dör jag. Av tristess, av snor, av total panik efter att ha lyssnat för mycket på mig själv. Det ligger gamla använda papperstussar överallt för sådan är jag när jag är förkyld - är, har varit, kommer alltid att vara.
Jag tror att jag faller ihop som ett paket på mitt köksgolv jag gör det inte. Men det är krig. Det är att gå hemifrån exakt fyra minuter före föreläsningen börjar för att kunna smyga in i lärarens inledningsfraser och krypa upp och gömma sig på bakersta raden så att man slipper konversera någon ansiktslös. Det är när det att tvätta sin smutstvätt med sköljmedel i mjuka dofter känns som det bästa som har hänt på flera dagar. Det är att börja gråta på metrarna mellan soffan och kylskåpet.
Det är krig och jag försöker smörja min kropp som ett stridsvapen. Jag placerar mig själv någonstans i ingenmansland av seratoninhalter och endorfinnivåer. Jag dricker 15 ml sirapstjock Chi San om dagen för att det står på etiketten att det har garanterad effekt. Jag ser till att tillbringa tjugo minuter i dagsljus för att hinna producera lagom dos d-vitamin. Jag köper bacon, blodpudding och nötfärs på Netto för att jag inte skall glömma bort att äta kött och bli en ofrivillig vegitarian.
Det är after work med min klass klockan fem en fredag och jag går mot långgatorna för att jag borde. Jag dricker öl och står i ett hörn av bordet jag tittar skamset ned, växelvis fixerar blicken på tv:n i baren, för jag orkar inte försöka nästla mig in hos de som redan hänger i gäng, jag dricker min öl som en maskin. Jag börjar prata med någon och det känns som om att jag bara säger en sak om och om igen. Jag får hejda mig mitt i den där första ölen, när det börjar snurra i ytterkanterna av mitt synfält och jag märker att jag står och tänker försök fokusera på näsan medan jag nickar och hmmar och sprutar ut automatiserade följdfrågor. Vi går till Klaras där jag dricker varannan öl/varannan vin och utan att det hinner bli något konstigt är jag på fest i Artisten med folk jag inte kände innan kvällen började och dricker mer öl ur burkar medan Maskinen rappar Alla som inte dansar är våldtäktsmän. Jag dansar mycket. Jag vet inte vad den där någon säger till mig, eller jag minns det inte, men det var ju bra saker, fast saker som jag tycker är så jobbiga att höra att jag inte vet vad jag skall göra av mig - det är i vanlig ordning hör du det du har förstört mig - och plötsligt går jag genom vasa-haga med någon helt annan: nyhetschefen/femte terminaren. Jag lägger min kind mot hans, den är mjuk, i en kindpuss. Det går inte att göra annat än att gå hem till sig. Klockan är fyra och hos mig står det Dahlior på köksbordet och Gladiolus i en vas bredvid sängen och jag undrar om jag är för evigt sårad. Tanken är hård som stål, den skär jag låtsas inte känna. Jag struntar i det, sover fem timmar börjar en till dag med päronsaft och cheerios. I ett krig underhåller man sina trupper. Man plockar inte alltid upp de sårade.