bring in the wounded

Långa korridorer som ser likadana ut från alla vinklar, stiliga män i vita rockar, den antiseptiska lukten av sjukhus allt det där tycker jag mig sakna i mitt liv där på Östra sjukhuset en torsdag eftermiddag. För en sekund, eller en bråkdel av den, tänker jag att jag borde släppa allt, gå utom min väg för att göra allt det där. Jag påminns om en läkare på infektionskliniken för länge sedan som utan att vi någonsin diskuterat framtidsdrömmar sade Vi ses när du kommer tillbaka som kandidat. Hon måste ha sett något i mig. Så tänker jag och förtränger samtidigt, det inser jag så fort jag ser ambulansingången, bårarna, droppstativen, det gigantiska omdelbara ansvar jag aldrig skulle kunnat axla. Jag skulle gå under, krympa under tyngden, skulle aldrig kunna acceptera att mina fel blev liv eller död. Jag tittar på mina händer som är plåstrade och fulla av småsår, som slinter med kniven varje gång jag skall hacka en lök. Jag tänker på gårdagen då jag var tvungen att lägga mig raklång på golvet framför tv:n andas djupt och fokusera ögonen ur mig på Joey för inte spy eller svimma. För att förtränga att jag hade ett milimeterdjupt hack i mitt finger som blödde igenom plåstret. Mest av allt, och sorgligast, glömmer att jag inte orkat studera mer än minimalt ända sedan den där gången på infektionskliniken.

Jag ser på Scrubs, jag öppnar min farfars kirurgiböcker jag läser massa saker som jag inte vet om jag vill veta fast jag kan så klart inte hålla mig. Det är som raderna skriver sig själva på mina hornhinnor, de bränns in och jag kan antingen läsa eller för evigt hålla ögonen stängda. Jag korsar Heden på tvären som så många dagar på vägen till skolan på vägen till kafé eller bara på väg, fast nu är det inte som alla de gångerna längre. Det är inte trygghet i att komma hem, det gör mig bara bottenlös och tom. Människor och saker faller från höghus ned mot asfaltstäckt broadway, det är som på David Letterman men utan publikskratt. I en tygkasse på min axel ligger buntar med papper packade, de talar om ett viktigare förflutet och i det här finns ingenting jag rår över. Jag lyssnar på en låt femton gånger i taget, röker en ciggarett utan alkohol - jag har glömt vad det gör med mig. Det gör mig yr och vinglig och när jag ska ta mig upp i mitt trapphus känns det snedare än vanligt men det känns i alla fall inte som kramp i maggropen. Det känns som luddig röktunga och det är tusen gånger bättre.