ingen rubrik

Reklambladen kommer med julmust, clementiner och storpack russin. Någon tänder ljusslingor i ett träd i slutet av min gata och det lyser så vackert att jag inte kan hindra små, betagna suckar. Här lever jag i vadderade rum, innanför metertjocka stenväggar badar jag bland dunkuddar. Jag finns här i lekland där man inte behöver någonalls. Här där smör på apelsinpepparkakor och bränd hud mot kokplattan är de största katastroferna som drabbar mig.. Jag stannar här i mina två stadsdelar för får jag inte äventyr ser jag ingen anledning att röra mig härifrån. Det här är mitt Manhattan och jag som en inskränkt NY-bo vill aldrig lämna det.
En blåsvart natt är man ändå där, sätter på Sex and the city klockan halv tre och låtsasdricker cosmopolitans för att glömma hur allting briserar. Förvillas i ett parc avenue-töcken, bland bara fettlösa magar och pengar som hänger i garderober. Svär små eder till sitt heliga jag för alltid och evigt. Försöker sluta känna efter och struntar i allas versioner av svek. Det lär finnas gränser, de säger att de finns gränser för sånt här. Pappa följer mig hem i tystnad för orden har flytt oss.
Sju dagar går och gränsdragningen förleder mig igen. Jag går alltid att övertala, alltid förhandlingsbar, min tröst är att jag tror att makten att säga nej är min. Det är inte sant.
Jag ringer alla de där förbannade jobbiga telefonsamtalen till banken till skolan till what's his name. Jag försöker ringa in och namnge den här öknen men känns som om jag får akut afasi. Andan fastnar mellan nyckelbenen och jag kippar som lunginflammation eller tre kilometer över havet i Colorados nationalparker. Jag är hellre tyst. Jag far hellre genom den polske reporterns öken där stjärnorna lyser som tunga lyktor i klasar och livet faktiskt är liv eller död. Jag låter hellre tv:ns svada fylla ett bakgrundssorl för att överrösta alla tomma tankar. Jag sover hellre mer än åtta timmar per natt så länge jag kan. Och närmaste oas flyttas bara längre fram, den känns oändligt avlägsen och mycket onåbar.
E har sprungit på den och den och honom i vår stad och det träffar mig som en hjärtinfarkt, det strålar och pirrar genom bröstet och utåt, jag ligger där med telefonen i min hand men tappar känsel i fingrarna. Att de lever samma morallösa dagar, att han ens bara fortsätter (jag vet ju det men ändå) borras som en blixtpil genom min hud. Låt mig snälla slippa tänka på allt det där som inte är kuddmjukt och snällt. Jag fruktar det som den djupaste av Amazonas urdjunglar – det är bara inte tänkbart.
Blecksvart vinter, tomma inhägnader i djurparken, den första bräckliga isen på vattenpölarna. Men himlen, himlen är ingenstans så blå som härifrån. Min bit av himlen genom fönstret som är stort som tre jag, den blåaste av blå varenda morgon med morgonstrålar genom rutorna. Varje morgon är blå ändå och dagarna vadderade.