another day another drama, and I say fuck karma!!

Jag sitter i ett vitt kök i Haga med en ständig latte på bordet, jag torkar vitt skum och chokladpulver som fastnat på en övertand medan jag försöker förklara en irrationell oro. Vi utplånar oss gång på gång och vi ser det, vi konstaterar det, vi gör det igen. Jag gör det igen och igen och igen när jag köper en flygbiljett till Stockholm för tusen kronor som inte finns och kastar förstulna blickar på vad som finns, ett kontosaldo på 40 kronor. 40 kronor skall räcka två veckor. Jag går de där två veckorna i limbo mellan Göteborg och Stockholm. Jag har en odefinerbar oro innunder huden, en tidsinställd bomb som tickar bort dagarna mot detonation.
En novemberlördag sitter Prinsen på ett Östermalsfik och granskar mig medan jag beställer sallad med rödbetor och chèvre och detoxjuice. Jag äter bara sådant de där dagarna för min mage ömmar och värker i en svullnad som i femte månaden. Jag kurerar mig med vassle, det är på inga vis gott. Jag säger skitsamma och tar på mig klänningen som egentligen är en tröja, säger att man aldrig kan sminka sig för mycket och dricker g&t och bubbel, jag säger alltid så då trots hundra lager mascara och plutiga läppar. Sedan sjunger A och jag Prince i taxin på vägen till någon sliskig hotellobby. Vi delar en vogue, vi är stjärnadvokat och fotomodell. Och efteråt dansar vi oss till möra ben och blir bjudna på drinkar hela natten bland alla de där attributen. Vi är riktigt lyckliga en lång lördagskväll på Stureplan.
Söndag förmiddag står jag och alla resväskor i leran vid en grå sjö i ett novemberdimmigt Bromma och där bredvid mig står A och tittar på mig med sårade ögon och flackande blick. I en lägenhet några hundra meter bort är vi inte längre välkomna, där sitter en tredje syster och förmodligen gråter hon.
Men jag samlar i hop det som ligger där runt sjön, det tar veckor men jag gör det, jag gör det fast det inte ens fanns någon egentlig orsak till att det ens behövde bli sådär. Att jag är jag, om det nu är en orsak.
(Så se mig varje måndag, varje tisdag, varje förmiddag som bara handlar om att samla energi för de små ansträngningarna. Se på mig när jag sätter i hop mina bitar för att gå ut en stund, kanske orka med en föreläsning den här veckan, dammsuga golven eller slänga gamla stipendiepapper som aldrig skickades in. Se på mig de där orkeslösa i timmarna i sängen, eller på soffan som en trasdocka, ömsom slumrande ömsom håglös alltid lika helvetiskt hopplös. Kom och se på mig då om det får er tillbaka i balans.)
Jag ger upp det där med känslor, jag skall sluta med det och istället grunda mig själv i det vetenskapligt bevisade, i Advanced Night Repair Serum, LipFusion Gloss, Boots no. 7 i allt som har någon slags beläggning, i mjölkchoklad som heter Vivacity för att den ska leda till välmående. Bland kosmetikadiskarna på NK finns min framtida balans, bland de hårdsminkade säljtanterna som attackerar A och mig som robotar och pratar om 82 % i hudfasthet och vidundersminkborttagning från Dior, pratar som om de funnit sanningen till allt. Man lyssnar på dem trots att de själva står där med foundationränder och hängiga kinder, det ser man ju. Man lyssnar och köper lycka i små glänsande lådor av dem ändå, provar nya krämer i tjocka glasburkar med guldlock. Dämpar framtidsångest med en vetskapen om att man åtminstone försökte dämpa ålderstecknen. Och när det en dag kommer till det har jag inga planer på att göra annat än botoxa mig uttryckslös.