zero seven

Vid mitt hjärta hur de försvinner decemberdagarna, upplöses som vore det fortfarande november, som vore det de regndränkta dagar i juli, augusti, som vore det flytande dagar av fransk vår, som om något aldrig kunde ta slut och något annat aldrig ta vid för allting var bara samma. Men så tog dagarna slut, så löpte de till 365 och då fanns det inga fler. Precis som vanligt. Jag undrar om jag nu har blivit så gammal att åren inte längre går att avgränsa.

Mitt noll sju hade en av de längsta vårarna i mitt liv. Frukostarna på rue Pasteur som alltid tog mig flera timmar och som sträckte sig utöver dagen, eftermiddagarna på biblioteket med gigantiska fönster som alltid verkade vara fyllda av ljus. Och promenaderna längs kajerna, på tidig eller sen kväll med den uppvärmda luften och kvällssolen mot min kropp. Faktiskt alla de där franska städerna med sirligt dekorerade hus i pasteller och vita byggnadsbakelser på kullar, med avenyer kantade av plataner och blommande körsbärsträd. Och i mitt hjärta Guillotières säljmän med helikopterfrisyrer och magväskor vid le Clip, och i mitt hjärta den bedövande doften av stekt ris som kröp in i vår lägenheten varje förmiddag. Kasse på kasse som fylldes på Casino och Bahadourian med samma innehåll dag efter dag, bubbligt för 93 centimes, mâche, grapefrukt, avokado och alla dessa röror. Till slut snickersglassarna, pastan och peston som pajade min mage och ledde till kollaps. Kollapsen var aldrig något jag ville men den var ändå och den blev viktig.

Jag tror att 2007 var nätternas år. Det fina, det fula och det väldigt tragiska. Jag önskar att jag kunde säga så mycket mer men de orden är så oändligt stora att jag bara inte förmår. Tro mig, jag har verkligen försökt.