better the devil you know

Asfalten ligger torr i mitt minne av januari, det är kallt och blåser storm och mina vantar finns aldrig i par. Alltid bara den ena vanten kvar. När jag springer på Kungsgatan mellan tält och barer under långa januarinätter, när jag somnar ute sittandes på ett bord, efter att jag ska gå från soffan hos männen i mitt barndomshood. Det är januari och jag har upptäckt nya cirklar i min hemstad och fått helt nya mål. Jag har blonda kalufser vid min sida och alltid olika saker i ett glas i min hand, och har jag inget köper jag mer och vill jag inte dricka mer vin så låt oss(!) shota snälla saker som smakar mint eller jordgubb. Jag lyssnar på Kylie medan jag skyndsamt, alltid skyndsamt, hastar från skolan till festivalkontor och därifrån sminkar över och går ut. På nöjesguidenfesten är jag arg, men när jag bemöts med bästa pick-up-linen jag någonsin hört kan jag inte annat än att kapitulera. Jag ska ju aldrig men gör det ändå och tro mig, tro mig, det som händer är bättre än vad det varit på länge. På morgonarna dagarna därefter är jag bakfull och ser allt i blurr. Jag kollar i min väska och hittar gårdagens skörd, en tygpåse, ett örhänge, en kapsylöppnare, en tändare... Är det en lycklig dag får jag gå hem och äta mina cranksbullar med smör och ost i hur stora mängder jag bara vill, liggandes i min säng med gp dissikerad bland lakanen. Andra dagar måste jag hantera måsten, de börjar bli många och jag börjar glömma att de är självpåtagna, jag sinkar efter mer och mer och kommer sent. Det händer alltid i den ordningen, samma händelseförlopp och så börjar jag återigen vara minst 30 minuter efter i allt jag gör. Det är då jag tycker att jag stretar i motvind, alltid nyvaken, alltid helt oförberedd.

Men årets första veckor är motbeviset. Jag har suttit på KTB och läst från sen eftermiddag till stängning. Läst och gjort tankekartor med färgglada pennor och druckit brämhultsjuice. Därefter gjort två tentor och två inlämningar, och hela tiden tänkt: liten insats stort resultat. Ollie och jag satt i skolan en hel söndag och bara skrev om hur kvinnofridslagen kom till och den stora tillfredsställelsen började smyga sig på. Vi köpte thaimat och åt framför datorerna, vi skrev som om det inte fanns någon morgondag. De stora resultaten kom, stordåd var det, jag spetsade mina tentor. Förvaltningstentan som jag började läsa till kl åtta kvällen innan, förstå! Liten insats, stort resultat. Det är sant, det är åtminstone slutsatsen jag är villig att dra.

Men jag känner mig sorgsen och jag vet inte varför. Snödroppar med blommor stora som krokodildtårar dinglar under trädet i slutet av kastellgatan. En sorgsenhet som vårmelankoli. Jag kämpar med vissa tankeloopar som limmat fast i mitt huvud och jag försöker på riktigt crush them to dust. Jag försöker. Om bara några veckor åker vi till New York och jag har bokat appointments på spa och vi har kollat ut så mycket undersköna saker som vi ska göra och se, men jag tror ändå lite att det bara är en bubbla. Jag kan inte förstå att vi verkligen ÅKER, jag kommer inte göra det förrän vi sitter på planet över den kokande Atlanten men då är det alldeles försent att skriva packningslistor och budgetera. Yes.